SOIC

Utmanar höjdskräcken och styr Ostindiefararen mot Frankrike

Posted on by lindaj

Dag 3, till sjöss, breddgrad okänd (i alla fall för mig)

12-07-08
I går morse blev vi väckta av Pontus, vår skeppsvaktschefs-assistent klockan 07.15. Han informerade om att vi fortfarande befann oss i Den Helder. Det var skönt att få veta att man befann sig i en hängmatta på en ostindiefarare och inte i en säck i bakluckan på en bil, det var nämligen min första tanke när jag vaknade med panik, invirad i svettig segelduk.

När vi kom upp på däck reflekterades morgonsolen i det nyskurade däcket. Solen kändes som en välsignelse efter allt regn dagen innan och även de mest morgontrötta av oss var på gott humör när vi ställde upp oss för en genomgång med vaktlagschefen Henrik.

20120710-155243.jpg

Innan vi satte igång med våra arbetsuppgifter skulle vi gå igenom ett moment vi inte hunnit med dagen innan: den fruktade riggklättringen.

Jag är sjukt höjdrädd, har alltid varit, och det här med riggklättringen hade jag fasat för sedan jag fick beskedet om att jag var antagen till seglingen. Men nu var det bara att spänna på sig säkerhetsselen och börja klättra 25 meter upp i masten. På något sätt hade jag nog redan accepterat att jag skulle ramla ner och krossas mot däck, alternativt bli spetsad av något föremål som jag inte ens skulle hinna lära mig namnet på, för jag kände hur ett ödestiget lugn spred sig genom kroppen när jag klättrade mot mitt öde.

Det vore en överdrift att påstå att det var kul men det var faktiskt inte så farligt som jag hade tänkt mig. När vi väl hade kommit ut på rået, alltså pinnen som korsar masten, gungade det lite och om man tittade ner sög det tag i magen men utsikten var mäktig och så länge man bara stod där och höll i sig utav bara helvete var det rätt härligt.

Eftersom vi skulle avsegla klockan 20.00 hade vi en hektisk eftermiddag. Saker skulle stuvas på däck, landgångar skulle hissas upp och tampar skulle fästas på olika sätt. Vi lärde oss att skrika nya ord och orders och drog i tampar så att vi fick blåsor i händerna.

Det var ingen vind så vi fick gå för motor men det var ändå mycket att göra för oss babordare som hade kvällsvakten.

Min sista uppgift var att stå vid rodret. Principen var enkel, vi skulle hålla kursen och styra mot 195 grader. Praktiken var mycket svårare men under Pontus överseende zick-zackade vi oss fram i rätt riktning tills det var dags för vaktbyte klockan tolv. Sedan var det var det bara: skepp och hoj-hängkoj

Jag somnade på cirka 45 sekunder.

/LR

This entry was posted in Blogg. Bookmark the permalink.

Comments are closed.

Built by Hotbox Studios