SOIC

För fulla segel mot Brest

Posted on by lindaj

Dag 7

Jag har precis tagit en dusch. Duschen finns i ett utrymme som är ungefär lika stort som mathissen. Den stora skillnaden är egentligen att duschutrymmet inte är i rostfritt stål och därför luktar det mer mögel där. När man duschar måste man trycka på en knapp i duschen och då kommer det vatten i två sekunder, sen måste man trycka igen. Det är bra för att man inte slösar så mycket vatten men det känns ändå som en dålig grej när man står med schampo i hela ögonen och inte kan hitta knappen för att det gungar så mycket.

Just i dag är jag lite trött på sjömanna-livet. Alla mina kläder luktar skit men jag är för sjösjuk för att klara av att gå ner i skansen, sortera dem och slänga dem i tvätten.
Men det är så här det ska vara att vara sjöman. Man måste vara lite masochist och gilla när allt är lite extra jävligt, skitigt, kallt och jobbigt. Det märks på det gamla gardet här på båten, när det regnar i sidled och blåser så att man tror att masterna ska knäckas får de något slags euforiskt vansinne i blicken.

För att de inte ska behöva upprepa: ”Det här påminner mig om….” och sedan dra en rafflande historia från sina vilda liv till havs varje gång en ny besättning kommer ombord har de köpt in en film. Den tittade vi på igår och den handlade och ett jäkligt salt snubbe som seglade runt Kaphorn någon gång i början på 1900-talet. Det var sensationella bilder av ett skepp i en helt galen storm. Men än mer sensationell var den här karaktären som berättade: en 80-årig macho-sailor som drog sig till minnes denna ödestigna segling runt Kaphorn utan att spara på detaljerna. Vilken berättare!
Det var ingen av oss som missade budskapet: det ska vara jävligt jobbigt att vara sjöman!

Som alla kan förstå var den allmänna moralen rejält stärkt efter denna film, så vi i Babord tog oss i kragen, gick upp på däck och satte segel för första gången under denna resa. Det var ett väldigt spring fram och tillbaka över däcket, vi drog, halade, firade och brassade och till slut satt seglen där och då var hon så himla vacker, båten som för tillfället är vårt hem.

Jag tycker om båten, den är som en snäll träval eller en robust kvinna som svassar fram genom havet med sina breda höfter. Hon skulle förmodligen inte svassa fullt så sexigt om det inte vore för att vi i besättningen var så dåliga på att hålla kursen men nu vickar hon rejält på rumpan när hon glider fram över vågorna, så: all ära till moderskeppet, det är bara livet som sjöman som är lite slitigt ibland.

/LR

This entry was posted in Blogg. Bookmark the permalink.

Comments are closed.

Built by Hotbox Studios