EN GÅNG I tiden fanns på varje skeppsvarv en bildhuggare, som svarade för utsmyckningen av skeppen. Örlogsfartygens utsmyckning symboliserade segrar, nationens styrka och position. Handelsskeppens dekorationer visade att skeppen kom från länder med rik kultur och att skeppsägarna var mäktiga handelspartners. Framstående konstnärer anlitades för att skeppsdekorationerna skulle följa stilförändringarna i Europa. För utsmyckningen av den nya ostindiefararen anlitades en av Europas främsta marina bildhuggare, Andy Peters, som i samarbete med ledande museer och samlare arbetar för att detta nästan bortglömda konstutövande inte skall gå förlorat. Endast ett par delar av träsniderierna från vraket av den förlista ostindiefararen har bärgats, därför gällde det att försöka finna ut hur liknande skepp från den tiden dekorerats. På 1730-talet när ostindiefararen "Götheborg" byggdes minskades den oerhörda mängd tyngande träsniderier som tidigare funnits på skeppen, exempelvis på regalskeppet "Vasa". Skeppens prestationsförmåga eller lastförmåga var i stället avgörande. Ek ersattes av kvistfri furu, som vägde mindre och som dessutom var lättare att hugga och snida i. För att själva ämnet för träskulpturerna skulle få tillräckliga dimensioner fogades furudelarna samman i sektioner till lämplig tjocklek. De bärgade träsniderierna från den förlista ostindiefararen bekräftar detta förfarande. Dekorationerna till den nya ostindiefararen är huggna och snidade för hand med huggjärn, stämjärn och träklubba precis som på 1700-talet och vissa av de brukade verktygen är också från den tiden. Ämnet till skulpturerna består som då av furu som sammanfogats. Enda skillnaden är att furudelarna nu limmats ihop med modernt lim. Galjonsfiguren på ursprungsskeppet var med all sannolikhet ett lejon, vilket var det vanligaste på 1700-talet bland länder som hade ett lejon som centralt motiv i sina heraldiska emblem. Lejonet skulle sprida skräck och symbolisera styrka och makt.
Skeppsklocka på väderdäck
Skeppsklockan ombord är monterad i klockstapeln på väderdäck strax akter om fockmasten. Klockan är gjuten efter skeppsklockan på ostindiefararen "Enigheten". Denna klocka ?nns bevarad på Nääs slott några mil från Göteborg. "Enigheten" gjorde sin första resa till Kanton 1748. Tio år senare fördes klockan till Nääs slott, vars ägare på 1700-talet var superkargör under några resor till Kina och därefter blev direktör i Compagniet.
De viktiga skeppsbåtarna
Skeppsbåtarna, eller däcksbåtarna, var en viktig del av utrustningen ombord. Utan skeppsbåt kunde man inte ta sig i land, såvida man inte ville simma. Utan skeppsbåt fanns ingen möjlighet att varpa sig fram eller gå in och vägleda skeppet vid främmande kust eller att ska ? a färskvatten och proviant under pågående seglats. Ofta hade man flera olika typer av skeppsbåtar ombord, exempelvis barkass, echalouppe (slup) och jolle. Skeppsbåtarna ombord på den nya ostindiefararen är två slupar, som byggts efter en linjeritning av Fredric Henric af Chapman. Ritningen beskriver i några enkla och eleganta linjer båtens form, men ger i övrigt inga detaljer. Mycket återstod att utforska om skeppsbåtarnas historia och om olika båttyper för olika ändamål. Utrymmet på ostindiefararens däck begränsade skeppsbåtarnas storlek till 6,5 meterpå längden och1,85 meterpå bredden. Skeppsbåtarna skall kunna ros och seglas i öppen sjö. I varje skeppsbåt finns plats för tio roddare och runt fem passagerare. Kanske kommer skeppsbåtarna att få glida upp i sanden på främmande stränder under ostindiefararens färd ute på haven.
Texten är tagen ur boken "Ostindiefararen Götheborg seglar igen".
Boken går att köpa i SOIC:s butik på Pir 4 och inom kort på vår web-shop.
