OSTINDIEFARAREN "GÖTHEBORG" har totalt 26 segel med en sammanlagd segelyta på1.964 m². Det ordinarie segelstället omfattar 18 segel med en segelyta på1.550 m². Längst förut under bogsprötet finns klyvarbommen med två mindre råsegel, skuvblinda och blinda. På bogsprötets ovansida finns ett försegel, klyvaren. Därefter följer förstängstagsegel på blindrå och stagfock mellan bogspröt och fockmast. Fockmasten har tre råsegel: överst förbramseglet, därunder förmärsseglet och underst focken. Stormasten har tre råsegel: överst storbramseglet, därunder stormärsseglet - skeppets största segel på hela250 m²- och underst stor-seglet. Mesanmasten, masten längst akterut, har ett råsegel överst, kryssmärsseglet, och därunder mesanseglet. Härtill kommer fem mellanstagsegel som sätts mellan masterna: storbramstagsegel, stor-stängstagsegel, storstagsegel, krysstängstagsegel och mesanstagsegel. Dessutom kommer "Götheborg" att kunna föra åtta ledsegel, som sätts utanför de andra seglen. Dessa används bara vid lättare vindar. Ledseglen är följande: två förmärsledsegel, två förledsegel, två stormärsledsegel och två storledsegel.

Hur hanteras då fullriggarens alla segel?

Vid provseglingarna under våren och sommaren 2005 utmed svenska kusten, till Norge och Danmark fick man en bra bild av hur skeppet uppför sig under olika vindförhållanden. Nyckelbesättning och elever fick värdefull praktisk erfarenhet. Seglingsrutterna bestämdes av rådande väder- och vindförhållanden. I vilken ordning man sätter segel varierar beroende på vilka förhållanden som råder, dvs. vind och sjö, och vilken bog man ska segla.

Segeltyngdpunkten i långskeppsled är avgörande för skeppets balans- och styrförmåga. Vid undanvind måste segeltyngdpunkten vara föröver för att förhindra att skeppet lovar upp. Underriggen är kraftig och därför är det lämpligt att använda underseglen i storm. Ju högre upp ett segel sitter desto mer påverkar det skeppets krängning. De högsta seglen, bramseglen, är således endast för lätta vindar. Ledseglen, som kräver svaga och även stabila vindar, används sällan. När vinden friskar i ökar farten och vindtrycket. Skeppet blir då mer och mer lovgirigt, eftersom man har segelpress akter om vridcentrum. Behöver man bärga seglen, dvs. ta in seglen och beslå dem mot rårna, på grund av vinden och att skeppet kränger, bärgar man seglen akterifrån, uppifrån och neråt och går successivt föröver. Om man har några segel satta vid dåligt väder, så är det de undre seglen närmast däck. Det sista råseglet man beslår är vanligtvis focken. Vid riktig svårt väder seglar man enbart med de undre stagseglen. Vid revning av segel börjar man med märsseglen och tar därefter underseglen. Märsseglen har tre rev och underseglen på fockmasten och stormasten har ett rev. Det går inte att reva seglen från däck, man måste klättra upp och dra åt. När ett skepp lägger över vid hårda vindar minskar dock segelytan mot vinden, den blåser ut. Vända runt kan man göra på två sätt, antingen undan vinden eller genom vinden, som med alla segelbåtar. Med en modern segelbåt är det säkraste sättet att vända genom vinden. Att gippa kan vara lite farligt. Med "Götheborg" är det precis tvärtom. Att vända undan vinden är den säkra metoden, som alltid lyckas. Eftersom man seglar undanvind ändrar man bara kurs i undanvinden, t.ex. från styrbords till babordsbog. Att vända genom vinden är en mer riskfylld manöver, då får det inte blåsa för lite och inte för mycket. Eftersom man får vinden rakt framifrån ett tag kan man hamna i järn, som det kallas, vilket innebär att man blir stående och kommer varken fram eller tillbaka.

För att vända genom vinden krävs nästan "alle man på däck". Grundprincipen vid skeppsmanövrer nu för tiden är att den vakthavande styrmannen ger order till mastskepparen, dvs. vaktledaren, som i sin tur ger order till matroser och jungmän, som äntrar, dvs. klättrar upp i, riggen. Ombord på "Götheborg" är det eleverna som äntrar riggen. Om det exempelvis handlar om att sätta förmärsen, säger styrmannen: "Nu sätter vi förmärs." Då delar mastskepparen ut de olika uppgifterna: "Äntra riggen och avbeslå", "bemanna fallet". När allt är klart säger mastskepparen till styrmannen: "Klart att sätta." Om det då stämmer med vindar och trafik, svarar styrmannen: "OK sätt!" Och då sätter eleverna detta segel. I olika situationer till sjöss hör man mastskepparen med fast stämma utropa order som: "Lossa gårdingarna!" Skota hem villigt!", "Skota hem vackert!", "Slacka villigt!", "Slacka vackert!", "Väl så!", "Fast på det!", "Brassa seglen!", "Bemanna gångspelet!", "Klara upp!". Eleverna äntrar riggen genom att klättra på vevlingar, vågräta linor mellan vanten som bildar steg, och tar sig ut på pertarna, dvs. tåg som hänger under alla rår och fungerar som fotstöd. Det är på dessa pertar man står och hjälps åt när seglen skall avbeslås, revas och beslås. Vid klättring uppe på puttingvanten, som går utåt under märskorgen, är det ett måste att säkra sig, liksom uppe på pertarna och ännu högre upp i riggen. Möjlighet att koppla sig på säkerhetslinor längs vanten finns ända nerifrån däck. När seglen revas knyts de upp med hjälp av revlinor, som hänger på olika nivåer parallellt med rået. Innan seglen beslås förs ytterhörnen, dvs. hornen, på seglen upp med gårdingar nere ifrån däck, och härifrån sker även buksejsningen, som innebär att seglets mittparti dras upp med hjälp av bändsel.

Riggen hanteras enbart med muskelkraft. Även gångspelet på väderdäck, som används vid tyngre arbeten, drivs med muskelkraft. Alla tampar kan ledas till gångspelet. Rodret manövreras med hjälp av en stor dubbelratt i trä på väderdäck. Från rak kurs till dikt roder är det ungefär tre varv på ratten. Som mest kan fyra rorgängare hjälpas åt vid ratten för styrning av skeppet. Styrningen påverkas även av segelsättningen, rätt segelsättning underlättar för rorgängarna. Minst två rorgängare står alltid vid ratten och order om hur de skall styra ges med jämna mellanrum av styrman, som anger kompasskurs eller rodervinkel. Ordern repeteras av en av rorgängarna. Med blicken på en strategiskt placerad kompass hjälps rorgängarna åt att hålla rätt kurs. Dag och natt finns en utkik på plats, i fören på skeppet, som rapporterar till styrman om allt som kan utgöra hinder, antingen genom slag i skeppsklockan eller på annat sätt. Ett slag betyder hinder styrbord, två slag hinder babord och tre slag hinder föröver. Bristande utkik har varit orsak till många sjöolyckor - förmodligen med anledning därav tillkom skepparregeln "med utkik på sjön och höflighet i land tager man sig alltid lyckligt fram".

Texten är tagen ur boken "Ostindiefararen Götheborg seglar igen".
Boken går att köpa i SOIC:s butik på Pir 4 och inom kort på vår web-shop.