PÅ VARVET TERRA NOVA, som var ett av fyra stora varv i Stockholm på 1700-talet, byggdes ostindiefararen, som fick namnet Ostindiefararen "Götheborg". Sjösättningen ägde rum 1738. Varvsområdet, som låg där Strandvägen ligger i dag, hade tidigare varit en vassbevuxen vik som fyllts ut. Därav namnet Terra Nova, som på latin betyder ny mark. Runt 200 personer arbetade på varvet, varav hälften timmermän. På den tiden var en infrastruktur uppbyggd kring varven med legotillverkning av allt från spik till tågvirke, det fanns en organisation som svarade för inköp av timmer och varvsarbetarna var många. Detta gjorde att en ostindiefarare kunde färdigställas på så kort tid som 18 månader. Terra Nova blev också namnet på det nya varv som började byggas 1994 för den nya ostindiefararen på Eriksbergsvarvets gamla domäner i Göteborg. Eriksbergsvarvet hade en gång i tiden placerats på utfylld ny mark längs älvens strand, alltså passade namnet Terra Nova bra även här. Vad som fanns kvar av Eriksberg var två tredjedelar av stapelbädd nr 6, den stora bockkranen och torrdockan. En stapelbädd var just vad som behövdes och över den byggdes den nya skeppshallen. Efter hand uppfördes också timmerverkstad, smedja och riggverkstad med segelloft samt personalutrymmen, restaurang, konferens- och kontorslokaler. Utställningshall och butik inrättades i en del av den stora skeppshallen.

Ekvirke är hårt, starkt och beständigt mot röta genom att det innehåller garvsyra. Ek har därför alltid varit det i särklass mest eftertraktade virket vid skeppsbygge i Europa. Tre fjärdedelar av ostindiefararen "Göthe-borg" består av ek. Ek har använts till balkar, knän och bordläggning. Totalt handlar det om drygt 1.000 ekstockar från södra Sverige och Danmark. Andra viktiga träslag är furu, gran och alm. Furu har främst använts till spant, däck och master; gran till rår och spiror; alm till block. Mängder av rå linolja, terpentin och trätjära har gått åt för att impregnera virket. I brösthöjd har ekstockarna haft en diameter på minst60 centimeter , motsvarande180 centimeteri omkrets, och en användbar längd på minst sex meter. Det tar 150-200 år för en ek att växa till de dimensioner som krävs för skeppsbyggnad. Krumvuxen ek har använts till vissa delar av skeppet, exempelvis knän. Dessa delar mallades, dvs. mättes ut, på plats. När en ek blir riktigt gammal börjar kärnveden i trädets mitt att ruttna. Stammen blir så småningom ihålig. Rötan utvecklas alltmer, medan eken fortfarande lever, men skadan syns inte utåt. Slutligen faller eken av sin egen tyngd. Vid upphandling av ek gjordes bedömning av kvalitet och grovlek på rot och när eken fälts gjordes ytterligare bedömning, eftersom kärnvirket måste vara friskt. Många människor har välvilligt skänkt såväl ek till skrovet som furu och gran till master respektive rår. Efter sågning måste eken ligga på tork. Torktiden varierar beroende på vad eken skall användas till. Eken till bordläggningen skall exempelvis torka i minst två år. I Sverige avverkas cirka 500 000 m³ekskog per år, varav200 000 m³sågas. Resten, cirka 60 procent, går till energived och husbehovsanvändning. Endast cirka 2.500 m³ är tillräckligt grov för att kunna användas som skeppsvirke. Behovet av ek till "Götheborg" var ungefär 3 000 m³ ekstock, ett behov som tidsmässigt sträckte sig över runt fyra år. På 1700-talet hämtades eken till svenskt skeppsbygge främst från Tyskland och Polen. Enligt dåtida lag var all grov ek i Sverige kronans egendom för att säkra behovet av ek för byggnation av örlogsfartyg.

Texten är tagen ur boken "Ostindiefararen Götheborg seglar igen".
Boken går att köpa i SOIC:s butik på Pir 4 och inom kort på vår web-shop.