Luleå var ett mycket lyckat besök. Det sammanföll ju med deras årliga "Stadsfestival", vilket borgade för mycket folk. Det var också ca 5000 människor som mötte oss vid ankomsten som skedde i strålande sol och perfekt SOIC-väder.
På kajen stod operasångerskan Katarina Fallholm uppflugen i en Skylift och sjöng för oss. Det var inte första gången. Både i Fremantle och Kanton upplät hon sin ljuva stämma för oss.
Så vi kände oss mycket välkomna. Ett par timmar efter ankomst öppnade sig himlen och det bara öste ner. Men det hindrade inte Luleåborna från att besöka oss. "Det är ju bara lite vatten", som en dam sa! Över 600 besökare första timmen!! Och så rullade det på.

Det fanns ett tiotal olika scener på festivalområdet, så allas musiksmak kunde tillgodoses. Rätt nära oss var den största scenen uppriggad  och det var där den "tyngsta" musiken spelades. Det var så rutorna i aktergalleriet skallrade. Och då är de dock 48 mm tjocka!

Nära tiotusen besökare hade varit ombord och åtskilliga fler hade sett oss från kajen när vi lämnade med sedvanlig salut. Seglen kunde vi sätta direkt och sakta glida iväg österut.
Tyvärr gick det inte att segla hela vägen genom utfarten, men så fort vi kommit ut kunde vi segla på en fin nordanvind hela vägen ner till södra ändan av Bottenviken. I höjd med Gävle vände vinden och blåste från syd istället. Detta gjorde att vi fick ligga och kryssa mellan Gävle och Björneborg ett par dagar. Det var ju så man fick göra förr i tiden!
Till slut beslöt sig Ålands Hav att släppa förbi oss och vi susade åter söderöver för en fin nordan som bestod tills vi var i höjd med Landsort. Då dog den ut. Vi skulle plocka upp ytterligare en besättningsman (kvinna) från Kalmar, så det passade att gå för maskin ner till Böda på Ölands norra udde. Där kom livräddningskryssaren Gösta Olsson ut och hon kunde hoppa ombord.

Nu hade vi fått lite vind från sydväst, så vi satte segel och hoppades komma förbi Hoburgsgubben. Han ville dock inte släppa förbi oss utan såg till att vinden var sydlig några dagar så att vi blev liggande och kryssade fram och tillbaka mellan Öland och Gotland.
Som tur är, är vinden inte beständig, så när den vilade en dag passade vi på att positionera om oss söder om Utklippan så vi kunde segla lite fram och tillbaka där på nästa sydvästvind som bjöds.
Om det gällde att visa upp sig för den internationella sjöfarten, så var detta rätta stället!
Den stora "farleden" mellan Finska Viken och Öresund/Bälten/Kielkanalen går här.
Alla väjde snällt för oss och många snek upp och fotograferade oss på nära håll. De flesta artiga nog att tala om sina avsikter för oss så vi inte skulle bli rädda när de var på kollisionskurs. Några gjorde det inte utan vi fick ropa upp och fråga vad de höll på med.
"Don´t worry, we just want to take pictures", var det vanliga svaret.

Den trettonde sken solen och vinden blåste med ca 6 m/s sydlig, men förväntades öka den 14e så vi beslöt att gå in och ankra i Kalmar sund. Avslutningen på dessa seglingsveckor var perfekt. I början hade vi alla segel satta och gjorde ca sju knop. När vinden friskade i lite så bärgade vi brammarna och alla småsegel och susade in i Kalmar sund med nio knop. Skutan formligen flög fram. Det kändes som vi svävade. Vilket också alla gjorde mentalt!
Efterhand bärgade vi allt, men gjorde fortfarande fem knop för bara riggen.
En stoppsladd utanför Bergkvara och ankaret i strax norr om Garpens fyr. Norr om därför att rakt öster om Garpen ligger Utgrundens fyr som får sin ström genom en kabel från just Garpen. Och den ville vi ju inte kroka fast i!

Här ligger vi nu och ger skeppet en finputsning inför ankomsten till Kalmar i morgon den 15:e. Vi får se vad det blir för mottagande där! Kanske tror man det är "Kronan" som spökar..

 
Peter Kaaling
Kapten