Under vikingatiden var Sandefjordsområdet en betydelsefull farled för vikingarnas färd längsmed den norska kusten. År 1880 hittades Norges största, bevarade vikingaskepp, Gokstadskipet, vid utgrävningen av Gokstadhaugen. Fynden från skeppet finns idag utställt på Vikingskiphuset på Bygdöy i Oslo, men en trogen kopia finns i Sandefjord.
År 1845 blev Sandefjord godkänd som köpstad av Kong Oscar. Sandefjord hade då en stor aktivitet av skeppsbyggnad och sjöfart. Stadens centrum bestod av huvudsak två gator med bebyggelse under Oddefjell (Preståsen). Under åren 1845 till 1875 skedde en positiv utveckling, liksom för Norge i stort. Mycket last med bland annat trä skeppades ut härifrån. År 1900 brann dock stadens centrum ned och i återuppbyggnaden byggdes ett nytt gatunät.
Präglad av valfångst
Sandefjords historia och identitet är tätt förknippat med valfångst. Detta tog sin början år 1904 när C.A Larsen reste ut från Sandefjord och etablerade landstationen i Gryteviken på ön Syd Georgia i Sydishavet. Året därpå sände Chr. Christensen det första flytande kokeriet till Sydishavet och under åren som följde upplevde staden en stark ekonomisk uppgång. I slutet av 1920-talet hade Sandefjord en flotta på 15 kokerier och över 90 valbåtar. Tidigt på 1950-talet fick verksamheten sin höjdpunkt, därefter avtrappades den till följd av att valbeståndet i Antarktis hade minskat katastrofalt. Säsongen 1967/68 blev den sista för Sandefjords del.
Idag bor drygt 42 000 innvånare i Sandefjords kommun, vilket gör kommunen till den mest folktäta kommunen i Vestfold. Det är en stad med 146 km kustlinje och 116 öar och holmar.
Källor: Sandefjords kommun, wikipedia
