Tiden i hamn har gått fort. Det känns som knappa dagarna sen vi kom ner och firade nyår med den avgående besättningen här i Singapore. Många hade varit ute till havs i nära på ett halvår och det var med ett visst vemod facklan nu fördes vidare. Det var dags för oss gröngölingar att axla manteln, insupa all den kunskap vi kunde komma över och på två korta veckor lära oss hantera ett komplett 1700-tals skepp.

När vi så står på relingen och vinkar adjö till ett gästvänligt Singapore susar intrycken genom huvudet. Det var nu äventyret verkligen tog sin början, det som upp tills nu bara hade varit träning blev plötsligt verklighet. Det kändes nästan som en dröm. Styrbordskanonerna ljöd en sista salut, som för att markera allvaret i situationen, då den sista biten av fast mark försvann bakom oss. Bortom horisonten låg Malaccassundet och vår första etapp på resan till Chennai.

Väl utanför Singapores hamninlopp sprack himlen upp igen och solen bröt ner över väderdäck. Det har regnat i det närmaste konstant de senaste tre dagarna och den energi som nu strålade ner över oss var likväl behövd som välkommen. Det Singaporianska konsulatet hade vid avskedet ursäktat vädret med: "Singapore cries to se you leave."

Själva var vi nog mest exalterade över att äntligen få vara ute på havet. Med värmen kom även den gamla hemtama känslan krypande, de 50 meter Götheborg utgjorde skulle nu vara mitt hem de kommande två veckorna och dess besättning min familj.

Sakta men säkert började livet nu sjunka in och verkligheten tog igen över skutan. Arbetet tar inte slut för att man lämnar hamn, trots att vi troligtvis går för maskin de första dagarna måste mycket förberedas inför den kommande seglingen, det finns alltid poster att fylla och uppgifter som måste fullgöras. 16 dagars osäkra strapatser stundar men vi elever kunde knappt vara mer ivriga att ta oss an allt vad havet kan erbjuda. Nu vill vi bara segla!

Nils Söderström