Vårt fartyg har ingen hydralik eller servo som underlättar styrandet, ej heller någon autopilot. Denna ostindiefarare som nu stävar hemåt har varit handstyrd från lämnandet av Göteborgs hamn och hela den långa vägen till andra sidan jorden.

Den supertyfon, som lyssnar till namnet Utor, som härjat söder om oss har nu degraderats till en tropisk storm och har dragit tillräckligt långt västerut för att inte kollidera med vår tilltänkta kurs.

En tanke slår mig att de svenska sjömän som seglade här för 250 år sedan aldrig fick den globala väderinformation som vi ständigt matas med och gör att vi kan planlägga och optimera vår rutt hela tiden.

De var utlämnade till sina sinnesintryck, teckentydning och erfarenhet och framförhållningen var förmodligen inte mycket längre än vad som var synligt vid horisonten. Skrock och himmelska makter hade ett stort utrymme, säkert också ödmjukheten inför naturens krafter som utan förvarning kunde förvandla den behagligaste av seglatser till en mardröm.

Idag är datorskärmar våra tempel där vi låter information från andra källor och människor vi aldrig har träffat påverka våra beslut. Även om de är långt mycket säkrare än att sia över någon havsfågel som beter sig på ett speciellt sätt kan jag inte låta bli att sörja en smula över det oromantiska i mycket av vår moderna tillvaro.

Människans naturliga instinkter som förmågan att lyssna till sina intryck och känna efter blir en alltmer omodern förmåga. Då Götheborg drivs fram av en naturlig kraft, vinden, kan vi aldrig helt lita på gröna displayer.

Jag är glad att få vara en del av en svunnen tid då framfart under segel aldrig helt kan datoriseras eller steriliseras. Vår omoderna farkost är beroende av omoderna kunskaper, känsla för rörelser i vågorna och vindens skiftningar. När vi agerar och justerar, klättrar vi och drar i tjocka tampar.

Det finns ännu inga knappar som driver och sköter om våra segel. Det är levande varelser och människor som kämpar och får valkar i händerna.

Henrik Alling 
Mastskeppare, babordsvakten