Home   About SOIC   Contact   Visit us
The Ship Götheborg
Expeditions
Join the crew
News
Sponsors
Press
Program
Utskriftsversion
Dagbok om livet ombord
Mastskeppardagbok 22 januari 2007, måndag
Vinden hade friskat i lite igen när vi gick på vakten kl. 4. Vi seglar fortfarande bidevind för att komma upp till vår kurslinje mot Chennai. Vakten före hade tagit ett rev i stormärsen och nu var det vår tur att gå på förmärsen och ta ett rev i den. Det var fortfarande helt mörkt, men i ficklampans sken fick vi ner märsrået och kunde börja hala upp segelduken för att ta första revet. Sedan var det bara för hela vakten att klättra upp i riggen och knyta fast alla revsejsingar. Det började ljusna lite medan de gjorde det och när vi lite senare satte seglet igen hade det blivit gryning. En helt magisk stund på däck när solen går upp och värmer direkt. Men gryning innebär också att det är dags att spola däck. Brandslangen rullas fram och saltvattnet både rengör och fuktar däcket. Det är viktigt för att däcket inte ska torka och spricka.

Efter frukosten brukar vakten alltid samlas på däck en stund igen för att varva ner en stund innan vi kryper till kojs. Det har blivit en trevlig tradition att få umgås lite efter arbetstid och njuta lite till av morgonen innan det blir för varmt.
 
På frivakten efter lunch kan man jobba lite med pyssel i riggen, eller bara ta det lugnt i solen med en bok. Jag valde att denna frivakt sy på massa paljetter på min riggsele, eftersom min kollega Erik sprättade bort dem på min gamla sele. Får se om de får sitta kvar denna gången...
 
På eftermiddagsvakten fortsatte vi med lite pyssel i riggen. Bytte ut dåliga råband, riggade upp ett mesanstagsegel och slipade på ett rå. Solen sken och stämningen var munter. Framåt kvällningen fann jag två tjejer från vakten sitta sjungande uppe i storriggen då de var färdiga med sitt jobb. Jag tyckte de skulle göra något vettigt med sin överskottsenergi och skickade upp dem för att öva på att beslå brammen. Men mörkret kom fort och jag fick skicka upp min assistent för att hjälpa dem. Tror att både jag och tjejerna lärde sig en läxa på det...
 
Men stämningen är minst sagt på topp, maten är supergod, seglingen fantastisk och jag tror inte det är någon som längtar hem!
 
Lisa Hård af Segerstad,
mastskeppare och sjuksköterska

Förtoppen                                                    Foto: Robin Olsson