Det är egentligen på natten som fartyget verkligen kommer till sin rätt. Man upplever seglingen så mycket intensivare på natten. Tystnaden lägger sig och känner seglingens väsen på ett helt annat sätt än på dagen. Visserligen dånar ventilationsfläktarna och dränker däcket med sin bullermatta lika mycket på natten som på dagen, men det är någonting annat som gör att det förefaller tystare på natten. I själva verket är det nog en sinnesstämning snarare än en faktiskt tystnad.

Oavsett graden av ljud är det någonting magiskt med att segla fram i dessa tropiknätter. Vinden är ljum och även om temperaturen inte skiljer sig så mycket från den under dagen känns det svalare och behagligare. Det kanske är med temperaturen som med ljudet, det förefaller behagligare på nätterna.

Det hela ramas in av en fantastisk stjärnhimmel. Himlen fullständigt sprakar av alla stjärnor. Stjärntecknen syns med all den tydlighet man kan önska. Det känns nästan som att återknyta gamla bekantskaper var gång man kommer bort från det störande bakgrundsljuset i land. Där har vi Antares, Spika och Alkaid, det var länge sedan, jag har saknat er. Just nu befinner vi oss dessutom på en latitud som gör att vi kan se södra korset och polstjärnan samtidigt, vilket på något vis gör det än mer magiskt.

Det är som sagt nätterna som utgör den bästa delen av dagen ombord. Och det är att få segla fram i dessa tropiknätter som gör det värt att stå ut alla långa, varma, stökiga dagar i hamn.

Andreas Berne Styrman