Jungmansdagbok 5  juli 2006
Så har det då blivit min tur att reflektera lite över livet ombord. Mycket har blivit skrivit om projektets storslagenhet och unikhet redan, så jag tror jag håller mig till lite mer skeppsvardag. Babords vaktlag, som jag tillhör, börjar verkligen kännas som min nya tillfälliga familj. Detta låter kanske lite överdrivet efter ett par veckor, men man får tänka på att alla sociala processer accelereras när man arbetar och umgås nästa oavbrutet under dygnet, bara för att börja om nästa morgon igen. Jag trivs bra i denna påtvingade intensivgemenskap där alla blir snabbt informella, men erkänner gärna att två minuters toabesök i ensamhet nån gång (utanför rush hour då) känns som en lyx.

Ibland undrar jag om man skulle känna igen sina vaktkamrater om man träffades igen hemma i Götet? Hur annorlunda skulle det kännas när man är tillbaka i sina hemmamönster och alla inte längre har exakt samma vanor och förutsättningar som ombord? Hum hum, nog med amatörpsykologer finns det också redan i världen.

Förmiddagens vakt spenderade vi med att giga upp förmärsen för att segelmakaren skulle kunna reparera en liten reva, beslå skuvblindan (råsegel på peket) samt vår del av den dagliga städningen. Det senare är kanske inte alltid det roligaste, men en absolut nödvändighet med 80 människor ombord som turas om att ha lättare magsjuka. Sjösjuka är däremot något vi varit nästan helt befriade från, med härlig frisk läns i över en vecka nu. Ha ha, där fick ni alla som trott jag skulle konstant mata krabborna, jag mår fint som en nyfångad guldmakrill!

Så här på 10 grader Nord, kan man se tillbaka på det vi gick igenom när ekvatorn korsades söderifrån i lördags. Kung Neptun och hans följe tog över skeppet och alla illaluktande landkrabbor blev döpta till riktiga sjömän. En suverän upplevelse. Fisklukten avtar och håret växer ut, men minnena kommer finnas kvar hela livet! Dags att kila iväg och ta tag i mitt underhållsarbete, nu ska skeppet trimmas innan Kungen och kineserna får se det. Manna brassarna och slå åtta glas!

Nedpräntat av Jungman Martin Jakobsson
Elev 10

Befälsdagbok 5  juli 2006

Vi har fortsatt fantastiskt segelväder och vi närmar oss Kanton med stormsteg i relativt lätta vindar. Det har varit ett ganska annorlunda ben mot det jag förväntade mig när vi avseglade från Djakarta.  Det vore väl en överdrift att säga att vi gick omkring och var oroliga, men i början seglade vi ju genom piratvatten och man slogs av att detta hav ibland kändes mer som en väldigt stor bohuslänsk skärgård snarare än ett hav. Inte på något ben har jag sett så många öar eller fiskebåtar på nätterna. Det har naturligtvis att göra med att vi seglar utefter en kontinent istället för tvärs över ett hav, men ändå.  Kanske var det denna stilla förvåning över de många öars som synts vid horisonten som inatt fick mig att drömma om att Kanton nog är som ett stort Smögen (Djakarta skulle ju vara som Göteborg; byggt av holländarna efter samma stadsplan etc., fast det var ju en likhet som i alla fall idag var svår att upptäcka).

Arbetet flyter annars på och jag sitter mest under däck och redigerar. Det allra mesta jobbet är ju redigering. Problemet som har dykt upp är att det är väldigt varmt. Jag är lite förvånad över detta eftersom det fungerade bra över till Brasilien, men min personliga upplevelse av värmen är flera snäpp värre nu. Vattentemperaturen tror jag har legat över trettio en längre tid nu. Det är väl 34-35 grader i hytten och det gäller att dricka mycket eftersom det ofta blir 10- 14 timmar i sträck man sitter där och arbetar. Sedan skall man sova där.  Från och med igår natt har jag bestämt mig för sova på däck och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte har flyttat upp på däck tidigare. Kanske var det för att första natten jag försökte sova där så kom det en åskfront. Redan innan själva fronten slog till blåste det ganska snålt och jag kunde inte förstå att folk låg kvar där uppe. Nere under däck går det ju alltid bra att sova även om det är lite varmt tänkte jag då, men faktum är det är däck som gäller. Ganska fantastiskt egentligen att man kan ligga med bar överkropp och utan täcka och sova mitt ute på öppet hav på natten.

Det börjar talas om ankomsten till Kina; det kommer ju inte att bli som vilken insegling som helst, utan vad jag kan förstå blir det mycket fram och tillbaka över floder och under broar innan vi är framme, så planering krävs. Det är också extremt mycket mediafolk ombord. Kapten sa till oss härom dagen att mediafolk (inklusive mig själv) får hålla sig undan lite vid framträdanden så att andra ser något. Skämt åsido så kan man ju säga att i alla fall mediafolket under sådana tillfällen ser något,  och de är ju åtminstone en relativt stor del av de som är ombord just nu. Emellertid var det var nog bra att kapten sa ifrån, så nu blir det fram med stativ istället och jobba på distans. Ganska skönt faktiskt.

Hälsningar Peder Jacobsson