Jungmansdagbok 12 juni 2006

Humöret kan gå upp och ner många gånger på en dag...Jag började dagen grinig för att jag blev väckt en kvart försent, 05.45 (efter ungefär fyra timmars sömn). I köket. Fixa frukostbuffén. Diska. Riva morötter. Diska. Klippa plast. Diska. Blanda mjölk. Diska. Baka scones. Diska, diska, diska.

Efter lunch är backis-racet sedan igår äntligen över. Och när man efter maten kan luta sig tillbaka och se ut över Javasjön genom en öppen kanonport - då är det omöjligt att vara sur! Och när lunchen blir förlängd med bad från röstbänkarna, då finns det inga bekymmer mer i hela världen. Men när ett jobb är färdigt finns det alltid något nytt. Efter badet börjar arbetet igen. Jag sov, som sagt, bara i fyra timmar för igår hade vi, styrbordsvakten, hand om underhållningen. Vi gjorde en variant på Fångarna på fortet. Det var roligt, för det blev bra. Allting funkade! Men det var slitigt och det försenade köksarbetet med ett par timmar... Så denna eftermiddag jobbade jag inte med högsta växeln i, direkt. Allting blev lite extra omständligt och det var väldigt skönt att gå av vakten till middag.

Dessutom fick jag besked om att tvätten var färdig. Det är som julafton varje måndag när man får rena lakan och kläder. De blir i och för sig lika svettiga och sunkiga igen på ungefär en kvart, men ändå. Vi är lediga och imorgon ska vi få gå iland! Men när det är dags att packa sin gåilandväska på kvällen så visar det sig att tvättsystemet har missat en hel balja. I den låg naturligtvis mina lakan, handdukar och alla landkläder...Okej. Bara att tjoffa in det i maskinen då. Och passa den och centrifugen och tumlaren och tumlaren igen för att det inte blev torrt. När jag kommer ner för att ta upp det - eller köra tumlaren ett varv till - så ligger det, inte bara urtaget ur maskinen utan uppburet och prydligt hopvikt i min koj! Så glad man kan bli! Jag undrar vem...Det finns så mycket mer att skriva. Vad har jag lärt mig idag? Ett urval:

¤ Att krysstoppens röstbänk är för hög för min smak att dyka från.
¤ Hur degblandaren fungerar och hur vi gör mjölk ombord.
¤ Att vattnet här är salt och ganska skräpigt - det svider lite i ögonen.
¤ På ön - som vi ska få gå iland på imorgon och där de andra vakterna redan har varit - bvör man beställa lunchbuffé en bra stund innan man ska äta, så funkar det bra.
¤ Man ska inte lämna disk åt nästa backis hur frestande det än är. Och man ska komma ihåg, om föregående backis lämnat disk åt en, hur välförunnat det är den personen att få gå av och hur bra det känns när man får det.
¤ Hur vac-maskinen funkar.
¤ Hur man diskar diskmaskinen.
¤ Att byssa-vasken behöver sugproppsrensas en gång i kvarten och att det faktiskt hjälper.
¤ Hur oändligt avlägset mitt eget igenslammade handfat hemma är.
¤ Att saker kan bli bra fast (eller för) att man inte gnäller på när de är dåliga.
¤ Ledighet är som bäst när man har jobbat hårt men rättvist. Runtom skeppet har världen slutat snurra och imorgon ska vi få gå iland i en helt annan världsdel än den vi var iland på senast. Fast mark under fötterna för första gången sedan Fremantle. Nästan lite skrämmande. Vi ska segla skeppsbåtarna in till ön - det ska bli roligt.

/Sara Sahlin, elev 33

Befälsdagbok 12 juni 2006

Tiden är en märklig tingest, den spelar en ständigt nya spratt. Även om vi bara legat till ankars ett par dagar här i Jakartas skärgård börjar det redan kännas som ett bra tag sen vi kom fram, men så igen var det alldeles nyss vi lämnade Australien bakom oss. För att inte tala om tiden sen jag mönstrade på i Sydafrika. Tiden har fullständigt rusat iväg, när jag lämnade Sverige var det mitt i vintern, en vinter som inte visade några som helst tecken på att ge med sig, nu lär det enligt utsago redan vara sommar hemma.

Tiden har som sagt rusat iväg, men samtidigt känns det som evigheter sen man var hemma i Göteborg, lite som i en annan värld. Det kanske är det som är pudels kärna, det är en annan värld här ombord, allt där hemma står på paus så långe man är ombord, för att sen åter starta den dag man kommer hem som om ingenting hade hänt, som om man aldrig varit hemifrån. Det tycks heller inte spela någon roll hur länge man är ute, hur länge man  sätter hemmalivet på paus. Det kan vara tre veckor eller sex månader, känslan är den samma. Visst saknar man livet där hemma i bland, och all familj och alla vänner. Men jag skulle inte kalla det hemlängtan, utan bara små ögonblick av minnen från den där andra världen, så långt borta i såväl tid som rum.

Livet här och nu är däremot underbart okomplicerat nästan förutsägbart, man går sina vakter, äter, sover man kommer till nya hamnar, man lämnar dem igen bara för att komma till ytterligare en ny hamn. Om den så ligger i Afrika eller Asien spelar ingen större roll, lika lite som världen i övrigt spelar roll  när man är ombord. Vi får nyheter från TT ombord dagligen, men de känns mindre och mindre viktiga, det man läser om händer ju ändå inte i vår värld, vår värld Götheborg. Här finns inga Hagamän eller Hamas inte ens ett litet fotbolls-VM. Nu har tiden rusat iväg igen och jag borde slita mig från tangenterna för att fortsätta uppe på däck. Så tills nästa gång, ha det så bra alla ni där hemma i den andra världen, långt där borta.

Andreas Berne 2:e styrman på segelfartyget Götheborg i en annan värld.