Nästa morgon ringde han och meddelade att båten endast kunde ta 8 personer. Det var precis vad jag hade lyckats skrapa ihop just då, så det var ok. Bestämde att han skulle komma vid 12, vilket han gjorde. Det var ingen stor båt, men vi kunde sitta åtta, så det kändes ok. Vilket det dock inte gjorde när vi kommit ut ur hamnen och det började gå lite sjö! Att motorn stannade var femte minut gjorde inte saken bättre. Vi var just då mitt för den gamla hamnen Sunda Kelapa, där vi varit dagen innan, så vi sa till att de skulle gå in dit, vilket de gjorde. Fyra av oss beslöt att det var bättre att ta taxi hem igen och vi andra fyra beslöt att testa stabiliteten och känna om det var säkert att åka, vilket det gjorde.
Efter en  halvtimmes resa var vi ute och kunde lägga till i en liten  hamnbassäng där det låg några fiskare och en massa skräp i vattnet.

På modellen av ön hade vi sett att det var "knökat" med hus. Det var det inte nu, men grunderna till husen fanns kvar, så man kunde se att det hade varit som modellen visade. Några murar ut i vattnet visade var de gamla kajerna varit. En kyrkogård från 1700-talet gav en del information på gravstenarna (man kan få mycket byggdehistoria genom att besöka kyrkogårdar!). Vi hann med att besöka två öar till, varav den sista hade en restaurang och var favoritön för brudpar att fotograferade sig. Ruinen efter ett ammunitionsförråd var favoriten. Det var tre par där bara på den korta tid vi var där.

Efter att ha släckt törsten med en öl for vi tillbaka till Sunda Kelapa. Motvind på hemvägen gjorde att vi var genomblöta allihop. Det gällde att stänga käften när det skvätte. Vatten-kvaliteten var  ju inte den bästa! Taxichauffören var  lite tveksam om han skulle  släppa in oss i sin fina bil, men gav med sig till slut. Bagaget blev fullt med alla våra flytvästar och Peders kamerautstyr. Natuligtvis hade han AC-n på på högsta effekt, vilket gjorde att vi för första gången i detta landet började frysa! Dagen efter visade det sig att alla klarade sig från både förkylning och  maginfluensa, trots alla odds. Tisdagen ägnades annars åt proviantering, bunkring,  sjöstuvning av allt löst, klargöring för avgång etc.

För avgången på onsdagen hade jag sagt att jag ville ha en liten bogserbåt att dra oss rätt ut från kajen. Lotsen kom med två som var nästa  lika stora som vi!
Vi var nästan inlåsta med passagerarfartyg bara några meter för och akter om oss.
Bogserbåtarna till trots lyckades vi att efter avskedstal och shantysång ta oss ut mitt i hamnbassängen, få bogserbåtarna att flytta på sig och skjuta våra åtta skott.
Axel har verkligen lärt sig att ladda så det, förutom en bra knall, blir snygga rökringar.
Vinden var tyvärr rakt från norr, så några segel blev det inte. Det kanske var lika bra det med tanke på trafikintensiteten i och utanför hamnen. På torsdagsmorgon hade det dock vridit så att vi kunde sätta och stoppa maskin. Det blåste 7-8 m/s. Efter ett tag märkte vi att eskortbåten blev efter, varför vi ropade upp dem. "Det blåser så hårt och går så stora vågor så vi kan inte köra så fort", blev svaret!

Som ersättning för våra kadetter som vi haft på ditresan och som skött kommunikationen mellan oss och eskorten hade vi fått "låna" Amreta av ambassadören. Hon jobbar annars på ambassaden och har varit vår mediakontakt för detta besöket. Flottan hade lovat att hon skulle få åka med tillbaka med dem. Den här gången hade de dock fått med någon som pratade bra engelska, så vi behövde inte ta hennes tjänster i anspråk. Jag tror dock hon tyckte det var roligt att segla med oss och det hade hon gjort sig förtjänt av efter ett mycket bra jobb. Ambassaden hade för övrigt lagt ner ett enormt arbete före och under vårt stop, vilket vi  tackar för.

På fredags morgonen var det dags att lämna tillbaka Amreta. Vi drejade bi och väntade några timmar på att eskorten skulle hinna ikapp oss. En tillämpad MOB-båtsövning och på 15 minuter var båten utsatt, Amreta avlevererad och båten tillbaka ombord. Vi brassade för fyllning och började vår gång och snart var vi uppe i 6 knop igen. Kl 1126 på lördagen passerade vi ekvatorn och var åter på "hemmaplan". Vad som hände på eftermiddagen får inte förtäljas för de oinvigda, men jag tror ni kan gissa.
Några går fortfarande stolt omkring med ett kors klippt i håret, medan andra har klipp sig jämnkort.
 
Söndag är det ju traditionellt underhållning. Denna gången var det midskepps som stod för fiolerna. Sent skulle det bli, först klockan nio på kvällen. Vi undrade när det sattes rött tyg på alla strålkastare. Att det skulle bli dragkamp förstod vi när en tamp med mittmarkering riggades upp via två block. Prick nio samlades åskådarna runt kapstan  och plötslig kom de, piraterna som vi fruktat ända sedan vi kom in i Javasjön. Hiskeliga till utseende och beväpnade med svärd tillfångatog de kapten  och band honom vid kapstan. För att få honom loss och fartyget tillbaka måste besättningen kämpa i  ett "Tug of war", dragkamp. Först de två återstående vakterna mot varandra och sedan vinnarna mot piraterna. Naturligtvis kunde jag lita på min besättning som lätt vann över piraterna. Dessa gottgjorde sina dåd med att sjunga en special Götheborgsvariant av "Soy Marineros" varefter den kinesiska piraten Jessi upphävde  sin späda röst i en stämningsfull kinesisk sång. De förlorande piraterna bad om nåd och frågade om de fick vara kvar ombord som besättning. Jag lät nåd gå före rätt och lovade dem det, men  bara som "Galley slaves".

 
Peter Kaaling
Kapten