Värmen fick vi dock upp rejält på kvällen då Jo Leif ledde danskursen till ackompanjemang av Lisa som med röda midjelånga dreadlocks spelade nyckelharpa. Inte lätt att lära sig på ett lutande däck där man dansar runt det stora gångspelet som ständigt behagar att stå i vägen. Men det var medryckande och roligt. De andra herrarna i min ålder drog sig anspråkslöst tillbaka men jag ställde upp för att antalet kavaljerer inte skulle bli för litet. Så generöst eller hur? Inte illa att få dansa ned Sofia, Linda, Anna, Marie-Louise och alla de andra till nyckelharpans gungande polkatakter.
 
Kvällen avslutades med att alla hurrade för Sverige och även våra norrmän Lotte och Jo Leif stämde in. Extra pikant att vi var bara 10 sjömil från norska kusten och väl bevakade av en norsk militärkryssare.
 
Efter några timmars sömn var det dags för nattpasset och vi slog igen. Rena matchracingtakterna till synes. Dock hängde skuvblinderået upp sig och vi slet i två timmar efter stagvändningen i halvmörkret med att få ordning på det och blindan och uthalet och inhalet till klyvaren och racken till skuvblinderået och gajarna och lovartsskotet till skuvblindan som trasslat in sig i fockhalsdäverten. Ja ni vet precis vad jag menar.
 
Innan läggdags klättrade jag och Stellan Mjärdner upp på stormärs plattformen och avnjöt gryningen och morgonrodnaden in över Bohusländska kusten som än så länge inte ens kan anas bortom horisonten.
 
Jungman Per Westlund