Jag fick också besök av en marinhistoriker som sysslade med att läsa väderbeskrivningar i gamla loggböcker för att finna ut hur vädret varit samt jämföra med utvecklingen nu. Bara engelska ostindiska kompaniet hade lämnat efter sig 3000 loggböcker, som han läst! Han var bl.a. ute efter en jämförelse med hur de beskrev vädret (utan några instrument) och hur vi beskriver det idag. En fråga han hade var om vi mätte vattentemperaturen genom att ta upp en pyts med vatten och mäta där, eller om vi mätte i kylvattenintaget. Han hade nämligen ingen jämförelse däremellan! Pytsmetoden hade tydligen varit i bruk ända fram till andra världskriget. Det var ju synd vi inte vetat detta innan vi gav oss av. Hade ju varit roligt att göra. Men det blir väl fler resor!
Näst sista kvällen i London var vi bjudna på avskedscocktail i The Guild Hall av borgmästarn i London City. En stadsdel med bara 3000 fast boende, men 300.000 som arbetar där.
Borgmästarens närmaste krets bestod av "Comissioners" och "Older Men". De var iklädda blå eller röda pälsbrämade sammetskappor, och var damer och herrar i mogen ålder. De berättade gärna om byggnaden som var en konstutställning samtidigt som det var ett representationshus. Det var nybyggt, strax efter andra världskriget!
Våra sista besättningsmän, hade anlänt samma eftermiddag, så det blev för dem att bara få sin koj och bingfack, för att sedan åka på fest. Nästa dag var desto tuffare för dem. Familisering, säkerhetsgenomgång och riggträning. D.v.s. klättra upp på märsrået.
Dagen ägnades också åt sjöstuvning medan vi på kvällen hade en mottagning med Göteborgs Universitet som värdar med anledning av Linnes födelsedag för 300 år sedan. Blomsterutstälningen på Chelsea skall transporteras över till Göteborgs Botaniska Trädgård. Vi skall göra det symboliskt i form av en planta som man överlämnade i vår vård. Att transporteras till Göteborg. Levande!
På avfärdsdagen sken naturligtvis solen och det var varmt och skönt. Strax efter elva kom docklotsen. Samme man som är vi gick in. Lugnt och still tog vi oss in i slussen, där vi var tvungna att ligga medan vi bunkrade. Oljebilen stod redan på kajen och väntade och maskinfolket var klara med alla förberedelser. Anslutningen mellan slang och vår bunkerledning passade direkt. B-G var nöjd. Det gick dock lite långsamt, men vi hann precis i tid till 1345 då det var dags att slussa ut.
Mästerlotsen från inresan kom ombord igen. Vattnet sjönk snabbt två meter. Slussport och bro öppnade sig. Det var ju fortfarande inåtgående ström så det gällde att komma ut ur slussen fort. Halv fart fram och vi formligen ploppade ut i Themsen. Dikt styrbords roder en stund och vi låg rätt i flodfåran.
En timme hade vi på oss, Tower Bridge hade lovat att öppna kl 1445, då vi också var där. Strax innan hade vi kopplat bogseraren på babords bog.
Om möjligt ännu mer folk hade samlat sig på kajerna och på bron. Tillika på akterdäcket på HMS Belfast. Där fanns också delar av Göteborgs Symphonikerna som spelade fanfar när vi passerade. Återigen en "handbromssladd" med bogserarens hjälp. Vi "parkerade" i strömmen tvärs Belfasts akterdäck. Återigen fanfar innan borgmästaren höll ett avskedstal och jag ett tacktal.
Vi hade förberett en liten kupp och skulle överraska besättningen med att Emanuel skulle komma ombord på den sista lediga platsen. Ulf Landin frågade från Belfast om vi hade en plats kvar, vilket jag medgav. Han bad då att få skicka över Emanuel som steg ner i en väntande båt som tog honom över till oss under besättningens ovationer.
Sjömansprästen Elinor Johnsson höll en betraktelse och välsignade resan och vi tackad för oss och började dra oss sakta mot bron. HMS Belfast sköt åtta skott (puffar) och vi svarade med åtta dånande skott till publikens jubel. Av någon anledning fanns det många personer utklädda till Pirater på både kajer och på bron. 1525 gick bron upp och vi passerade ut, släppte bogserbåten och var på väg hem.
I Tilbury lämnade mästerlotsen oss och en "vanlig" lots k om ombord för att ta oss till NE Spit dit vi anlände strax efter midnatt. Det var flera täta dimbankar på vägen ut, men då hade det klarnat så vi såg ljuset från land. Månen gick också upp som ett illrött klot för att när den kom högre få sin riktiga gula färg och belyste det still havet vi färdades på. Det var nästan andaktsfullt..
Söndagen såg vi inte så mycket av, den försvann i dimman som låg tät hela dagen.
Peter Kaaling
