Hela dagen har ägnats åt att städa, röja, slänga och bära iland. Jag med flera har städat i förliga skansen och nu är den städad och klar. Andra gånger när man lämnat just den här skansen så har alltid någon stannat kvar och man har lämnat lite bra att ha-grejer till de "nya", men nu rykte allt sånt. Så skansen ser ganska kal ut, utan allt krafs och kläder och snören och sladdar dragna åt höger och vänster. Det är väl nu som det stora vemodet borde rulla in, och visst är det vemodigt. Lämna sina skeppskamrater som man har lärt känna för just den här etappen, lämna båten som just nu ser väldigt naken ut eftersom alla segel är nerplockade och att inte i tanken kunna följa henne över haven. Och dessutom inte kunna läsa dagböcker som denna eller GP-bloggen. Också blotta vetskapen att det inte finns så många som tar hand om henne. Alla anställda är ju i princip uppsagda. Och för dem som levt med projektet jag vet inte hur många år, för dem känns det säkert tomt. Och konstigt.

För egen del är vemodet inte katastrofalt. Jag vet att jag inte har satt min fot på den här skutan för sista gången. Jag kommer tillbaka på ett eller annat sätt, eftersom just jag har varit involverad i det hela på lite olika sätt.

Och dessutom bor jag ju här i Göteborg. Och vi som seglat ihop och kommit att tycka väldigt bra om varandra, vi träffas igen. Det är redan inplanerat en kvällsöl i nästa vecka för att förstärka vänskapsbanden för oss i det senaste vaktlaget. Speciellt viktigt eftersom den här etappen har varit så kort, kort men fantastisk! För att den var så speciell, vi höll ju på att ta fartyget hem. Vi hade alla varit i Sverige mellan varven, men inte Hon. Hon skulle för första gången få klyva hemmavattnet och det var speciellt. Det skapade en speciell känsla ombord. Alla var glada och uppspelta och allt gick så lätt. Inga sura miner och så var det en underbar blandning av folk. Förutom nästan alla som varit fast besättning samt jungmän som seglat med tidigare, fanns sponsorer och styrelsefolk med ombord. Medelåldern har aldrig varit högre, men den genuina stoltheten har kanske inte heller varit högre än nu när de som varit med och satsat stora pengar och mycket anseende där andra avstått för att de inte trodde på projektet, fick uppleva hur det är att leva och segla ombord på en Ostindiefarare. De sträckte på sig kan jag lova och det var så härligt att se.

Nu klampas däcket av annat folk, redan idag hålls det aktiviteter för att generera pengar och naturligtvis visa upp vårt stolta fartyg. Alla är ju intresserade, vilket är jätteroligt. Och jag är inte ett dugg orolig över hur det kommer gå i framtiden. Klart vi ska segla till Kina igen! Så är det bara.

Vi lät "God vakt" ebba ut över däcket idag och alla kunde höra suset i riggen hur fartyget svarade oss med "God vakt ska det vara". Nu är hon själv. Men inte bortglömd!.

Linda Svenson
Nr 24, styrbord.

 
Leave her Jungman
(Shantien “Leave her Johnny" omskriven av Jo Leif Strönen och Dag Jonasson)
 
We´ve roamed across the oceans wide
leave her Jungman, leave her
at last we´re home with the turning tide
and it´s time for us to leave her
leave her Jungman leave her
ooh leave her Jungman leave her
for the voyage was long but now it´s done
and it´s time for us to leave her
 
The skans was crowded and the showers weak
Leave her...
And all the pores of our bodies did leak
And it´s...
 
As the winds grew stronger in your hands you´d spit
Leave her...
A´reefing tops´ls kept us fit
And it´s...
 
Our ship is wooden, the biggest of the world
Leave her ...
For the last time now our sails we furl
And it´s..

 
The chinese people all came to see.
Leave her...
"Kolla leng löy" -  make photo with me
And it´s ...
 
We´ll leave her fit and we´ll leave her trim
Leave her...
For her future fortune we lift our glass and sing
And it´s time ...