Befälsdagbok 31 januari 2007
Efter 16 fantastiska dygn seglade vi idag in mellan pirarna i Chennai i sydöstra Indien. När jag skrev förra gången hade vi just lärt känna våra nya besättning bestående av både Svenskar och indier. Jag tycker det är oerhört fascinerande att observera vad som sker i samspelet mellan olika individer ombord. Ytterst få av dessa jungmän kände varandra tidigare, inte ens de sex indierna hade tidigare träffats innan dom kom ombord. Dom första dagarna upplevs därför säkert krävande och omskakande för alla jungmän. Nya rutiner, trånga utrymmen, obekväma kojer, skilda bakgrunder, åldrar och kön. Allt skall mixas, accepteras och nötas samman. Det gemensamma för alla är dock entusiasmen när dom ser fartyget, men räcker det? Nej kanske inte enbart entusiasmen, men det är en bra start. Efter några dagar spelar det i alla händelser ingen som helst roll om du är jordbrukardotter ifrån Härryda och jobbat på dagis, eller om du är systemvetare, forskare, eller fattig fiskarpojke från Indien. Alla blir omedelbart en lika oumbärlig medlem i sitt vaktlag och i hela fartygets arbetsstyrka. Jag tror detta är hemligheten i skapandet av en ansvarstagande, fungerande, kompetent och stolt besättning. Denna anda kan aldrig ett kryssningsfartyg skapa. Själva sjöresan var också en upplevelse med fin segling och underbart väder. Efter en del maskingång genom Malackasundet stoppades maskiner och nordostmonsunen tog över framdriften. Solen, värmen och den stabila vinden varade hela sträckan, nästan för bra för att vara sant. Fågellivet var spännande i Malackasundet och där fick vi besök av flera färgglada arter. Vackra maneter, flygfisk och delfiner såg vi dagligdags. Min mest spännande upplevelse denna sträcka var när vi närmade oss Indiens kust och kontinentalsockeln. Dessa vatten är mycket rika på valhaj och tigerhaj och andra trevliga fiskar. Förväntningarna var därför stora att få syn på några av dessa exotiska fiskar, men inte en fena syntes över vattenytan. En morgon när jag tog min första tur över däck med första kaffekoppen i näven hörde jag istället det gälla ropet val. Runt fartyget simmade ett antal kaskelottvalar helt obekymrade av fartyget. Hur många gånger jag än hört ropet, är det alltid lika spännande att få syn dessa imponerande djur. Igår bärgades seglen och fartyget ankrade utanför hamnen. Ett spännande föredrag av våra indiska jungmän avlöstes av grillfest på sundäck. Denna fest fortskred medan stjärnorna sakta tändes på himmelen och stadens välkomstfyrverkeri brakade loss in över den indiska kontinenten. Idag vaknade vi omgivna av små fiskebåtar antingen med segel eller försedda med en sån där lång aktersnurra med propellern flera meter bakom akterstäven. Efter vaktskiftet klockan 8 startade en febril aktivitet ombord. Alla arbetade med att förbereda angöringen av hamnen. Förtöjningsgods och fendrar skalle upp på däck. Flaggor och vimplar hissades för att pryda riggen. Överallt fläckmålades och pyntades det på däck. Klockan halv tre lättade vi ankar och stävade med lots ombord in mot hamnen. Kanonluckor öppnades och spänningen steg. Vi kopplade två små lotsbåtar för att hjälpa till vid förtöjningen. Kajen fylld med orkestrar och publik. Kajen närmade sig snabbt mycket snabbt. Elva kanonskott dånade och ekade i hamnen och folket jublade. Då sker detta som inte får ske. Den lilla lotsbåten i fören manövrerar klantigt och hamnade mellan Götheborg och kajen. För sent försöker lotsbåten manövrera över till andra sidan för att hindra fartyget att ramma kajen. Jag kan upplysa att våra egna fendrar hindrade ett större haveri. Efter att ha svalt ner mitt hjärta från halsgrop gick delar av besättningen och kopplade av med hjälp av sval dryck i min hytt. Det var länge sen sist så det tycker jag att vi var värda. Björn Ahlander, Båtsman
Kanonsalut Foto: Robin Olsson
