Vi hade idealiska förhållanden 5 m/s och vi gjorde ca 5 knop. Smulsjö. Principen är att man med segel och roder får upp skeppet i vindögat. Då backar det i förmastens segel som trycker fören vidare runt till den nya kursen. Principen är densamma som för en vindsurfingbräda. Luta man masten akteröver svänger brädan upp mot vinden, lutar man det föröver faller brädan av med vinden.
 
På Götheborg kan vi ju inte luta masterna, men sätta eller bärga segel. Manövern börjar kommandot "Ror i lä!". Man skotar då mesan upp mot vinden, bräcker. Samtidigt släpper man av på skoten på förseglen så att de slutar dra och lägger rodret så att hon lovar upp. När vinden är rakt förifrån brassar man runt stor och kryssmast. Förmasten backar då och pressar ner fören och när storseglet fyller brassar man runt även förmasten och skotar hem på förseglen.
 
Hela operationen, förutom förberedelserna, tar 5-7 minuter. Sedan tar det en stund innan man trimmat in alla segel på den nya kursen. I praktiken kan man med en råseglare vinna 10-15 graders höjd för varje slag, vilket gör att det går att kryssa, men är tidsödande. Därför är det opraktiskt att kryssa mot en passadvind. Vid snabbare vindskiftningar i samband med frontpassager kan man i alla fall hålla höjden och fortsätta segla när vinden vridit igen. Alla ombord tyckte att detta var roliga övningar så vi hade en trevlig och lärorik eftermiddag.
 
På tisdagen var det sedan dags att ankra på eftermiddagen utanför Madras Lighthouse. Längs stranden (som är näst längst i världen enligt uppgift) går också Chennaibornas promenadstråk. Vi planerade, på forskarnas önskan, att komma norrifrån och segla längs kontinentalsockeln där det är mycket djurliv. Vinden dog oturligt nog ut nära land, samtidigt som det var en stark nordgående ström. Detta gjorde att vi de sista timmarna fick bita i det sura äpplet och starta maskin för att hinna fram i tid. Man skulle nämligen fyra av ett fyrverkeri klockan 19.00 till vår ära. Sista biten blev vi eskorterade av både Marinen och Coast Guard som schasade bort alla små fiskebåtar som låg just där vi skulle ankra. Vi kunde släppa kroken kl.17.00. Strax efter kom en liten båt, fylld med raketer, och ankrade alldeles intill oss.
 
Jag bad dem lägga sig liiite längre bort i lä, vilket de glatt gjorde. Vi brukar ha som tradition att ha ett grillparty när vi ligger till ankars så här sista kvällen innan hamn, vilket vi också hade. Denna gången till ackompanjemang av ett färgsprakande fyrverkeri som varade över en timme. Vi trodde flera gånger att det var slut och applåderade, men så kom det sig igen. Ytterligare en, ännu mindre, båt började skjuta upp raketer. Att båten var i minsta laget framgick när man såg eldslågorna från raketerna fylle upp hela båten! Anledningen till den intermittenta uppskjutningen fick vi reda på sedan. De som skulle fyra av var så sjösjuka att de fick varva raket tändandet med att hänga över relingen. Vi tackade dem med en applåd och tutande med tyfonen när de tillslut var färdiga.
 
Onsdagen var den stora dagen med ankomstceremonier. Vi skulle dock inte vara till kaj förrän klockan fyra på eftermiddagen. Det är alldeles för hett mitt på dagen för att vara ute då! Lotsen kom ut i god tid, så vi fick göra några rundtörnar för att inte komma för tidigt. Han gjorde dock en för mycket, så vi fick köra full sula sista biten in genom piröppningen för att hinna. Där mötte oss två bogserbåtar med ett långt utdraget tutande.
 
När vi svängt upp mot kajen, som var full av folk, fyrade vi av vår salut. Det skulle på begäran från land vara elva skott. Jämt antal anses som otur, och det ville vi inte ha! Flottan mötte och svarade med samma antal skott, så det var fullt "krig"!
 
Lotsen tyckte vi skulle koppla två små bogserbåtar som bromsade farten mot kajen då det var pålandsvind. Den förliga båten strulade till det och kom på insidan istället. Så istället för att hjälpa så stjälpte han. Det redde upp sig till slut tack vare påpassliga fendervakter och vi kom lyckligt till kaj där vi blev vederbörligen mottagna av Distriktsguvenören, den Svenska vice stadsministern Maud Olofsson ,Göran Johansson m.fl. dignitärer. Tal och gåvor utväxlades. Musik och dans.
 
En presskonferens på kanondäck där bl.a. vår Indiska filmstjärna som varit med oss fick berätta om sina erfarenheter. Som tur var det bara positiva saker. Man hade räknat med ca 30 journalister. Det kom 130! Kvällen avslutades med att The Government of Tamil Nadu bjöd på middag iland i festlokalen på Hotell Taj Coromandel. På fredagen var det vår tur att bjuda tillbaka. Eftersom man väntade ca 300 gäster hade man dukat buffé på kajen där alla samlades och kunde beskåda skeppet som tornade upp sig mot kvällshimlen för att sedan gå ombord i mindre grupper.

Göran Johansson och jag guidade runt IT-ministern och Maud Olofsson på en snabbtur innan det var dags för alla talen. Förhoppningsvis har vi under dessa dagarna visat hur mycket positiv uppmärksamhet Sverige får genom våra besök och att det kanske utmynnar i någon form av stöd för fortsatt verksamhet med skeppet!

Fredagen var SKF-dag och ca 400 personer besökte fartyget och var med på festen på kvällen som även den hölls på kajen. Man hade fixat ett fint ljusspel som lyste upp fartyget i kvällsmörkret.
 
Lördag hade jag fridag. Agenten hade ställt sin bil med chaufför till vårt förfogande. BG, Christer, Jesper följde också med. Vi körde söderut och besökte ett par kristna kyrkor och ett Hindu Tempel. Chauffören Amand guidade doktorn och mig in. Man måste ta av sig skorna för att få komma in. Det är ju lätt när man har sandaler. Det var en speciell känsla med att gå barfota här. Det kändes riktigt och som om man fick kontakt med omgivningen.
 
Det var flera små tempel med en "helig man" i varje. När vi kom in i huvudtemplets dunkla innersta möttes vi av en äldre förmodligen ännu heligare man. Han kom ut med en bricka där ett ljus brann och gav oss lite aska från brickan. Askan skulle man gnida in pannan samtidigt som han mumlade en bön. Inte för att jag förstod vad han sade, men det kändes som om det var positivt och att han menade vad han sa!
 
Ute i det bländande solljuset hade BG gjort affärer med ett par damer i en hydda bredvid parkeringsplatsen. Två terrakotta krus införlivades i samlingen. Nu var vi törstiga så Amand stannade vi ett skjul på vägen där vi till det facila priset av 16 kronor per halvlitersflaska kunde dricka oss otörstiga. Allt gick inte ner medan den fortfarande var kall, som tur var. Den var rätt stark, innehöll minst 6% stod det på etiketten.
 
Istället stannade vi till vid Fishermans Cove som vi trodde var nåt rustikt, men visade sig vara ett flott hotell. Vi inmundigade vars sin iste innan färden fortsatte. Till ytterligare ett Hindu-tempel. Denna gången uthuggna direkt i berget för 2700 år sedan. Runt omkring templet höggs det ut statyer i sten. Stora och små. Det var inte hammare och mejsel som gällde, utan vinkelsliparna skrek för det vilda. Kvällen tillbringades med ordföranden i segelklubben Tamil Nadu Sailing Assocations gillestuga. Stilenligt inredd med maskintelegraf, nakterhus, ratt m.m.
 
Segeklubben har tre Maxibåtar och de inbjöd oss till kappsegling. Ett lag från skeppet, ett från landorganisationen och ett från segelklubben. På söndagen var det alltså dags. Bås-Björn, doktor Christer, maskinist Nisse och två av jungmännen ställde upp för skeppet. Tävlingen blev spännande och avgjordes först strax innan mållinjen då "Landgänget" drog förbi "Skeppsgänget" samtidigt som de lämnade segelklubben bakom sig. Dubbel seger till Sverige alltså!
 
Nu lämnar jag skutan för ett tag och ger rodret till Gunnar som styr tills jag är tillbaka i Nice.
 
Tack för denna gången.
Peter Kaaling