Som skeppsläkare ombord på SPS Götheborg är man mycket lycklig lottad. Man umgås nämligen med en duktig professionell besättning dygnet runt på detta fantastiska skepp. Utöver detta träffar man en elevbesättning som är sammansatt av personer från hela vårt avlånga land, med åldrarna 16-74 år! Detta gör ju saken inte sämre, tvärtom, så mycket bättre.
 
Att vara ombord på detta "projekt" och "äventyr" är för mig otroligt. Jag har ingen seglingserfarenhet med liknande skepp eller skutor, utan har seglat segelbåt hemma på västkusten i många år. Även om jag är bekant med segling och älskar det, är miljön så pass annorlunda på Götheborg att allt är nytt och det går inte att jämföra med mina tidigare seglingskunskaper. Det är också fascinerande att tänka att för ca 300 år sedan var dessa skepp att jämföra med dagen rymdresor med de så kallade "rymdfärjorna". På skeppet användes säkert dåtidens allra senaste modernaste teknik, utrustning och så vidare, precis som Fuglesang gjorde när var uppe på rymdpromenader för inte så länge sedan.
 
Nu arbetar vi dagligen på skeppet med dåtidens senaste "forskningsutrustning" och det fungerar fortfarande väl. Man kan ju fråga sig om man om 300 år i Sverige bygger en rymdfärja på ursprungssättet för att minnas Fuglesangs rymdpromenad? Vad tror ni om sannolikheten? Vem skulle på 1700-talet tro att vi 300 år senare skulle genomföra detta projekt? Inte många är jag övertygande om.
 
Att som för mig komma direkt från mitt hektiska jobb som narkosläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg till detta skepp är egentligen som en dröm. Att få hoppa på detta storslagna projekt som hållit på sedan i mitten av 80-talet är fantastiskt. Det finns så många engagerade duktiga eldsjälar som gjort så mycket på sin egen fritid, att jag nästan skäms för att ha "halkat in i detta som på ett bananskal". Här får jag chansen att delta i min roll som läkare och få känna mig som en i gänget. Det är en underbar känsla må jag säga! Det är en stor förmån och jag är mycket tacksam emot projektet som accepterat mitt deltagande.

Jag tror inte att det bara är jag som tänker som så (se ovan). I mina diskussioner och samtal med övriga i elevbesättningen känner jag igen mycket av det jag tänker och känner för Götheborg. Alla är ödmjuka inför sitt deltagande och är inspirerade att ge allt för skeppet. Det hålls fin ordning och disciplin bland alla på skeppet och det är inte speciellt svårt att få folk motiverade i diverse arbetsuppgifter som dagligen måste göras. Alla ställer upp utan att blinka. Det skapar en speciell stämning ombord där ingen är viktigare än någon annan och där alla måste utföra sin uppgift för att vi skall klara oss. Snacka om att man är beroende av varandra. I och med detta har en unik gruppkänsla utvecklats, som jag tror är svår att jämföra med något annat.
 
Götheborg är ett unikt projekt och just därför känner vi som deltar oss unika! Det kommer vi alltid att minnas, så länge vi lever!

Tack Götheborg

Peter Dahm
Skeppsläkare ombord på sträckan Djibouti - Alexandria