Jungmansdagbok 31 januari 2007
Så har vi kommit till Indien! Det var stor mottagningshallaballoo vid ankomsten, med dignitärer, Sveriges vice statsminister Maud Olofsson, flaggviftande barn, militärer och annat löst folk. Allt gick enligt planerna ombord, inga vepor trasslade in sig och saluten smällde som det var tänkt, faktiskt så högljutt att två små bogserbåtar skräckslaget körde in i varandra. Elva skott var önskade, därför skulle kanon nummer ett laddas om efter första smällen. Skeppets motorman Peter Mattsson fick det prestigefyllda uppdraget att kravla sig upp på den varma kanonen och stoppa i en ny krutladdning, samtidigt som de övriga skotten avlossades runt omkring honom. Efteråt skakade denne bålde kanonjär som ett asplöv: "Det här är det coolaste jag har varit med om i hela mitt liv!" Lugnet återställdes med hjälp av starkt kaffe. Chennai, förr kallat Madras, är Indiens fjärde största stad. Det är folk överallt och trafikkaoset trotsar all beskrivning. Gula autorickshaws dominerar stadsbilden, dessa fordon är en blandning mellan sardinburk, transportmedel, helkroppsmassage och nära döden-upplevelse. Det är inte utan att man längtar ut på tysta havet igen, trots att det är skönt med lite fast mark under fötterna efter några veckors segling och isolering. Några kor på gatorna har jag ännu inte sett, men det nötkreatur som överlever den här trafiken har nog ännu inte fötts. Den kolsmutsiga och nedslitna Port of Chennai är precis vad Lasse Dahlquist och Evert Taube inte skaldade om. Råttor, stora som pianostolar, springer helt ogenerat längs kajen. Hukande gummor sopar asfalten med risknippen, lastbilar spyr ut dieselavgaser och hamnsäkerheten är förbryllande. Man måste bära med sig ett gult besättningsintyg hela tiden, dock finns inga som helst krav på pass. Efter att man har passerat en beväpnad vakt bär det av över två obevakade järnvägsspår, där tåg passerar när man minst anar det. När denna dödsfälla är avklarad väntar utanför hamnområdet en ny vakt, som ibland visar in oss till ett kontor där våra uppgifter registreras för hand i en stor liggare. Vid återkomsten till hamnen skall man bokas av mot dessa uppgifter. Om man inte står med i liggaren så får man komma in i alla fall. Så går det till i Chennai.Kontrasten mot livet på havet är total. Här dånar lastkranar och truckar dygnet runt, medan vi härom natten satt och flätade revband under Bengaliska Vikens stjärnhimmel. Det skedde visserligen under hetsigt svärjande, eftersom de ur en tross sprungna garnen hela tiden vred sig och skapade trassel utan dess like. När dagen grydde var större delen av väderdäck omvärvt av garntrassel, så att nästa vaktlag måste ha trott att något höll på att förpuppas ombord. Morgonljuset avslöjade också att alla var täckta av blont garnludd, som om man brottats med en labrador hela natten.
Nu väntar en smula ledighet iland, det skall bli spännande att bege sig iväg utanför storstaden för att se vad landsbygden har att bjuda på. Våra indiska skeppskamrater har styrt upp flera olika arrangemang i och kring Chennai, väldigt kul att kunna ta avsked av dem under trevliga omständigheter efter vår gemensamma tid ombord. Den indiska maten ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning, ombord på Götheborg har tarmfloran hittills varit mycket stabil tack vare kockarnas strålande ansträngningar. Vi får se om jag vågar mig på ett currylavemang eller två under tiden iland...
Äfventyret fortsätter!
Elev 42 - Pether Bäversjö
