Några går riktigt nära och man ser mer eller mindre hela besättningen med kameror.
Det blir säkert fina bilder när vi kommer för fulla segel med "Kinesiskt vitt om bogen"!
På onsdagen passerar vi genom den första trafiksepareringen. Vi håller oss så mycket åt styrbord som möjligt. Tillsammans med några Franska fiskare som ligger och bomtrålar mot farledsriktningen!

Att vi närmar oss slutet av en etapp märks. Folk stannar uppe på däck så länge som möjligt för att njuta av den sista seglingen. Trevande kommer mobiltelefonerna fram och man diskuterar hur många "pluppar" man har. Täckningen varierar och inte alla kan ringa hem. Man pratar också mycket om den stora "Hönsafesten" som skall gå av stapeln när vi kommer hem. Sång och dansnummer förbereds och repeteras.

Dimma i Engelska kanalen är ju inget ovanligt, så det känns som vant när den grå fukten sluter sig om oss. Mistluren tutat sin regelbundna signal. Man funderar om det är någon annan än vi som hör den! Alla andra står ju inne i en varm och torr styrhytt.

Vi möter och Oden Viking som är en kombinerad isbrytare/supply fartyg och tillhör Transatlantic. Samma med Antantic Companion, som kör om oss en eftermiddag. Man hälsar med tyfonen. Tre långa mycket dova signaler, långt ner i basregistret.  Vårt diskant-tut låter inte så imponerande, men fyller sin funktion. Ljudet reflekteras mot seglet och förstärks och reflekteras så man vet inte var det kommer ifrån.
Senare får vi översänt några bilder som de tog på oss genom kikaren. Det ser ut som om det är Hornblower som tittar i kikaren på ett fiende fartyg!

 
På torsdag kväll närmar vi oss Dover samtidigt som vinden tar slut. Vi ligger och driver ett tag för att sedan bärga seglen för sista gången på denna resan.
Efter Dover skall vi korsa farleden när vi skall norrut mot London. Då känns det bäst att ha kontroll och gå för maskin. Även om man som segelfartyg normalt har företräde framför motorfartyg gäller inte detta i trafikseparation.
 
Vi har fått klartecken att gå in till kaj i Tilbury på fredagskvällen efter klockan 1800 då kajen blir ledig. Innan dess ligger det ett kryssningsfartyg där. Vi möter dem på vägen in. Strömmen, som i början var med oss och gav oss en fart på 8-9 knop över grund, har nu vänt och går emot. Samma med vinden som friskat till ca 15 m/s. Detta gör att farten går ner till 2,5 knop ö.g. Vi blir lite senare än vad vi tänkte, men vid sjutiden har vi knutit fast vid en pontonbrygga. Det är bekvämt med tanke på tidvattnet som är 7 meter upp och ner. Utan pontonbrygga är det ett ständigt passande av förtöjningarna.

Sista kvällen på en resa har vi ofta ankrat och haft en liten grillfest på däck som avslutning. Vädret här tillät inte det, men kockarna hade trollat fram en festmiddag på kanondäck. Dessförinnan hade vi traditionsenligt "Halat Mesanskotet". Denna gång med "Marta dricka" dvs OP Andersson.
 
På lördagen var det så dags att bege sig sista biten uppför Themsen. Ca 60 gäster anlände vid tiotiden. Efter säkerhetsgenomgång  och historieberättande av Supercargören lägger vi  loss och under Londons mästerlotsens ledning snirklar vi oss uppför floden. När vi passerar Greenwich tittar vi efter Cutty Sarks ståtliga rigg som brukar synas från floden. Inte denna gång. Allt man ser är ett naket bogspröt som sticker fram under presenningar. Lotsen berättat att hela riggen och stora delar av skeppet är nermonterat för en större renovering. Det tar nog några år innan hon åter är skepp igen.

Klockan 1400 är det sagt att vi skall passera under Tower Bridge och 1359 glider vi under. Höjden upp till den fasta gångbron är 44,5 meter. Vi är 41 meter med nedtagna flaggstänger. En tre meters marginal är tillräckligt, men det är ändå spännande att se om lotsen kalkyl stämmer!

Så fort vi passerat fyrar vi av våra åtta skott. Det ekar mellan husen och rutorna på skyskraporna skallrar. HMS Belfast svara också med åtta skott, men inte av samma dignitet. Vi anser oss helt klart ha vunnit "slaget"!

London Bridge närmar sig snabbt. Den går  inte att öppna så vi gör en "handbromssladd" med hjälp av bogserbåten.  Vi kommer nu med stäven mot strömmen och kan ligga och köra med ca 2 knop genom vattnet, men ändå ligga still relativt land och Belfast. Ombord där finns, förutom en massa folk, en mässingsorkester som stämmer upp med "Du gamla du fria" och man ser att alla Svenska flaggor på kajen vajar lite extra fram och tillbaka.

Kajerna är fulla av folk som vinkar och hurrar Jublet stiger ännu mer när vi släpper loss våra Vepor från märsrårna. Rött för Kina i Kryssmasten, rött, vitt och blått för Storbritannien på stormasten och blå gult från fockmasten.
 
1450 öppnar man bron igen och vi glider ut ur "the Pool". Klockan 1600 är det högvatten så vi kan komma in i slussen till West India Dock där vi kommer att  ligga under besöket här. Efter en kort väntan på att alla honoratiores skall hinna ta sig från Tower Bridge till Dockland genom Londontrafiken, lämnar vi slussen och svänger runt i bassängen innan vi förtöjer vid ett par pontoner. Denna gång inte för att det är tidvatten, utan för att komma ut från kajen som inte direkt lämpar sig för ett fartyg som vårt.

Borgmästarn av "Tower Hamlet", Sveriges ambassadör och många andra Londonsvenskar tar emot oss. Tal och utbyte av gåvor innan det är dags för en liten rundvisning ombord för VIPs. Vädret ja, det har naturligtvis varit fint. Solen har skinit från en nästan blå himmel hela dagen. Precis som det skall när vi kommer!
 
Även söndagen bjuder på finväder. Det var då Kungen och Drottningen kom på vårt "Officiella" välkomstparty. Alla andra gäster hade samlats först. 1715 hörs trumpetfanfarer när Kungaparet anländer och stiger ombord. Efter att ha hälsat på dem vid landgången visar jag upp dem till sundäck var reserverat för dem och ca 30 VVip-gäster. Efter en timmes prat och mingel drar de vidare, men först efter det de pratat med några av  ungdomarna i besättningen. Resterande gäster droppar av efter  hand och strax före sju sänker sig åter lugnet över skeppet

 
Peter Kaaling