Jungmansdagbok 11 juli 2006

19:e breddgraden öster om Hainan Dao. Vi närmar oss Kina. För tillfället inte med några stora steg i knop räknat, men gott om tecken i övrigt. Morgonen bjöd på en vacker måne, precis så rödfärgad som man föreställer sig att den ska vara i Mittens Rike. En stilla gång norröver inbjöd till att sätta både brammar, storstängstagsegel och kryssmärs innan solen hade hunnit krypa över horisonten. Lite uppmjukande morgongymnastik hann vi också med utöver de vanliga sysslorna, inte just någon tai chi, men ändå besläktad som idé. Efter att ha kämpat mig till en förmiddagsslummer på däck, mitt bland pågående arbete och med ett ständigt flyttande undan solens strålar, fick jag plötsligt syn på en fjäril som fladdrade förbi jämte skeppsbåten. Senare dök det även upp en fågel och en trollslända, som vore de vittnen om att vi börjar närma oss målet. Även i havet verkar djurlivet ha blivit rikare - strax efter lunch nappade det flera gånger på fiskar-Fredriks krokar.

Den kinesiska föreläsningsserien gick in på lektion två idag när tre presentatörer ur vår kinesiska journalistkår berättade om traditionell musik och poesi, lärde oss några användbara ord och till och med fick oss att sjunga en kinesisk folkvisa. Det är fantastiskt med denna resurs ombord - att ha en hel hop med kunniga och engagerade kineser som mer än gärna hjälper till att introducera sitt land för oss. Tråkigt nog var uppslutningen dålig, men det kan ha med klimatet att göra. En halvtimme på kanondäck innebär en vätskeförlust på närmare en liter och ytterligare en uppsättning dyngsura kläder. Men jag anar också en stor spridning i fokus hos oss som är med på den här seglingen. För många handlar det om att den konstruktion som de har lagt ner sina själar i faktiskt snart är framme i Kina. Väl så. För andra är det äventyret och seglingsupplevelsen som står i centrum - det är inte alla förunnat att korsa ekvatorn söderifrån. Och ytterligare andra ser sig främst som deltagare i en lek, ett rollspel, ett pr-jippo. Men våra kineser har ett annat fokus. För dem är det ett möte mellan två världar, en symbolmättad ankomst. De vill så gärna dela med sig, de vill så gärna berätta för oss hur viktigt det här är för dem, men tyvärr är det inte alla som lyssnar. För oss är det ofattbart hur de kan sitta på kanondäck och spela dataspel när de är ute och seglar med världens häftigaste skepp. För dem är det säkert lika ofattbart hur vi kan vara på väg till Kanton för ett historiskt möte, utan att knappt vilja veta något om staden och landet dit vi ska.

I min vakt finns två deltagare från kinesiska dokusåpan Top Sailors. De har vaskats fram för att få vara med om något unikt och har blivit tv-stjärnor på kuppen, de bär ansvaret att representera Kanton och de förväntas rapportera vad de har lärt sig när de kommer tillbaka. Missförstånden är många och språkförbistringen stor. Tänk om vi hade förväntats lära oss namnen på alla tampar på kinesiska! Men vad har vi fått för redskap för att underlätta mötet? Och vad ger vi dem för bild av oss? Vi visste inte ens att de skulle vara ombord, ännu mindre på vilka premisser. Det här skeppet är så mycket mer än en 1700-tals rekonstruktion som med hjälp av magnifikt hantverk snart har seglat till Kina. Det är ett möte mellan två vitt skilda kulturer. Var finns de som kan hjälpa till i det mötet? Tyvärr inte ombord.

Det är tur att våra kineser bygger broar på sitt sätt. Ikväll berikades middagen med lao bing, något som kan beskrivas som en vårrullesmakande pizza. Två bitar var, inte en för det hade betytt otur enligt de tillfälliga kockarna. Som tillförordnad backis fick jag en trevlig och annorlunda kväll i byssan bland alla kineser som krubbade käk och lyssnade på kinesisk punk. Vid min sida fanns backiskollegan Karin Gafvelin som är hejare på kinesiska, och tur var det.Vi har färdats ännu en dag närmare Kina. Fullmånen lyser, värmen och fukten gör oss matta och vi stävar vidare i natten.

Karin Modigh,
midskeppsvakten

Befälsdagbok 11  juli 2006

Vi närmar oss. Vi har nu färdats över 20.000 nautiska mil över haven, mestadels enbart med segel som framdrivning. Idag har vi bara ca 200 s.k. sjömil kvar till Kina. Vi befinner oss nu på andra sidan jorden och det är bara vår egen envishet och vindarna som har fört oss hit. Det känns nästan frestande att ta ut segern i förskott men jag väntar nog med att fira. På torsdag förmiddag, om vinden står oss bi, kan det bli möjligt, att med egna ögon sikta Kinas kust. Gissa var jag befinner mig då?  Kan det vara högst upp i stortoppen kanske?

Idag drar jag mig till minnes avfärden ifrån Göteborg och Sverige. Denna fantastiska oktoberdag när vi lämnade Göteborg och Vinga akteröver, hade vi en nästan oändlig sträcka att avverka framför oss. Vi oroade oss för de 400 nautiska mil som Nordsjön innebar. Vi oroade oss för Biscaya, Nord och Sydatlanten, Indiska oceanen, och Syd-Kinesiska sjön. Vi har dock hittills lyckats bemästra alla situationer till sjöss såväl som i hamn. Vi har med andra ord haft tur, men inte bara tur! Dagligen under seglingen har jag gjort en lov till navigationshytten och sett avståndet till Kina krympa. Nu är vi nästan framme! Fattar ni? Kanske. Fattar jag? Jag tror inte det? För mig och de andra som varit engagerad i projektet sedan början av 90-talet var detta målet. Att bygga ett fartyg så historiskt korrekt som möjligt samt segla det till Kina. Det var ett lätt beslut, men resten då?

Jag skulle gärna avsluta denna lilla dagbok med att gnälla över den ofattbara värmen. Värmen som tvingar en att stiga upp med jämna mellanrum under natten för att kyla av sig med ljummet vatten. Värmen som skapar värmeutslag över hela kroppen så att man liknar en tonåring på sin första date. Det får vara varmt som i helvetet, vacumtoaletterna får explodera, dricksvattnet får smaka salt, hela besättningen får lukta för djävligt! Bara vi kommer till Kina.

Björn Ahlander
Riggansvarig, numera mönstrad som bås ombord.