Jungmansdagbok 7  juli 2006

Idag har varit en tämligen vanlig dag. Min dag började nästan innan den förra slutat, eftersom jag går 12-4-vakten. Därför tar min redogörelse sin början redan klockan 00.00, då babordsvakten nyss önskat oss "god vakt!", och vi i styrbord svarat "god vakt ska det vara!". Vakten förflöt lugnt och stilla. En "man över bord"-övning, lite genomgångar av segelsättning, samt den så kallade "strumpleken", där man delar in sig i lag och tävlar om vem som kan hitta tio tampar snabbast, var vad vi sysselsatte oss med i fyra timmar. Plus fika klockan 02.00 då naturligtvis. Efter vaktbytet stöp styrbordarna som vanligt i säng, eller rättare sagt i koj, ned på liggunderlag eller upp i hängmatta. Själv föredrar jag att sova i en av träbåtarna som står på väderdäck eftersom man där får sova i fred fram till lunch. Jag fick ett brutalt uppvaknande vid elvatiden eftersom solen bestämde sig för att lysa mig i ögonen. Muttrandes drog jag mig först mot lunch och sedan mot vaktavlösning.

Vakten blev ovanligt långtråkig för mig och de två andra i poststyrkan, eftersom resten av vakten beslog stormärsen i tre timmar och vi stackare som var kvar på däck hade det otroligt händelsefattigt vid rodret och utkiken. Slutligen kom sölpellarna i riggen nerklättrande, lagom till fika såklart, och jag fick hela femton minuter ledigt från rodret för att kunna slänga i mig lite chokladkaka med hallon. De andra fällde kommentarer som "oj vad fort den här vakten har gått!". Jo man tackar så mycket ... För att vila upp mig lite efter dagens strapatser kollapsade jag på ett liggunderlag i solen strax efter klockan 16.00 och hade det på det hela taget ganska mysigt fram till mörkrets inbrott då jag drog ett lakan över mig och somnade. Dagen slutade som den började: Vid midnatt med ett sömnigt frammumlat "god vakt ska det vara!". Och så var fredagen slut.

Fair winds!
Maria Rystedt, styrbordsvakten

Befälsdagbok 7  juli 2006

Nu har vi avverkat två tredjedelar av etappen upp till Kanton. En etapp som på många sätt skiljer sig från den förra som i sin tur skiljer sig från den föregående. Det är märkligt hur förväntningarna är olika inför olika etapper, och hur olika det faller ut. Många såg nog etappen mellan Syd Afrika och Australien som en av de tuffare. Att med en replika av ett 1700-talsfartyg segla fram över de beryktade roaring forties, men det visade sig vara en ganska odramatisk seglats. Nog för att det blåste på stundtals och vi gjorde god fart, men det var relativt stadiga vindar och man fick god förvarning om annalkande väder från SMHI. På det hela taget ganska lugnt som styrman, vad jag kan erinra mig mötte vi inte heller mer än en handfull fartyg på hela vägen. Men det var då, nu seglar vi som sagt upp över sydkinesiska sjön. En betydligt kortare och lättare etapp kan man tro. Men ack nej, de betänkligheter man hade inför etappen rörde sig främst kring Pirater och Tyfoner. Piraterna såg vi aldrig skymten av, kan ha berott på vår eskort från Indonesiska flottan. Tyfonerna, som mestadels förekommer runt Filipinerna,  följs noggrant av alla tänkbara metrologiska institut och vi får regelbundna uppdateringar om utvecklingen flera gånger om dagen. Nej det är vare sig pirater eller tyfoner som upptar ens uppmärksamhet här nere på sydkinesiska sjön.

Det är en rad andra faktorer som gör att vakterna blir händelserika. Till att börja med har vi de i tropiska vatten ständigt förekommande squallsen, eller åskbyarna. Dessa dyker upp relativt snabbt och kan vara både oförutsägbara och nyckfulla. Det gäller att hela tiden hålla ett vakande öga på himlen och på radarn för att i god tid vidtaga åtgärder när de väl slår till. Vidare seglar vi runt i ett av de mest trafikerade farvattnen i världen, till råga på allt på ett hav som är fullt med bankar och grundflak, vilket innebär att det grötar ihop sig rejält i mellan åt. Att sen besättningarna på de mötande fartygen nästan undantagslöst är helt ovana vid förekomsten av segelfartyg, innebär att de allt som oftast inte inser att de är väjningsskyldiga, på grund av vår relativa svårighet att manövrera. När man så medelst radio försöker informera dem om läget, möts man i de allra flesta fall av mycket knapphändig engelska. I bästa fall lyckas men efter ett tag få dem att inse att det kanske ändå är bäst att de bemödar sig att vrida ett par snäpp på autopiloten för att gå akter om oss. När väl detta är utrett är det dags för nästa.

Sen har vi de stora fiskeflottorna som envisas med att ideligen dyka upp längs vår väg. Dessa är vi i vår tur skyldiga att hålla undan för. En eller två fiskefartyg kan väl vara hanterbart men när de kommer i svärmar blir det en hel del att hålla reda på. Det är med andra ord inga problem att få vakterna att gå här på sydkinesiska sjön, det är inte utan att man ibland längtar tillbaks till det lugna sköna roaring forties.

Hand å penna:  
Andreas Berne 2:e styrman