Jungmansdagbok 4 juli 2006

Idag var definitivt den mest spännande dagen hittills på denna sista etappen av resan mot Kina. Jag blev purrad vid kvart över elva på förmiddagen i vanlig ordning och gjorde mig redo för mitt första pass som backis (hjälp-personal åt kockarna). Fruktade detta lite eftersom de jag sen innan har hört att det är något av det varmaste och mest tröttsamma man kan göra ombord här. Men jag hann inte känna på det i många minuter ty knappt en halvtimme in i passet hördes "Alle man på däck, Alle man på däck" i högtalarsystemet. Det var bara till att slänga på sig sin säkerhets-sele och rusa upp på däck. När jag kom upp möttes jag av ett till synes fullkomligt kaos. Vinden hade ökat, regnet vräkte ner som om Gudarna ville dränka oss och åskan slog med en styrka som hade överröstat till och med Fantomen. Jag har hört åska högt upp i Himalayas värld där den sägs ska vara som värst, men jag undrar om inte dagens åska slår det då de högsta topparna var i klass med kanonerna ombord, om än inte värre. Alla rusade runt bland alla tampar man behöver hala i för att bärga segel. Samtidigt sprang våra mastskeppare, Lotte, Joleif och Cissi, runt och basunerade ut ordrar om vart man skulle hala för bästa effekt.

Först hade jag lite panik och en del personer runt i kring såg helt skräckslagna ut. Men efter ett tag övergick paniken i spänning. Efter flera dagars lugn och stilla segling blev det plötsligt en väldans fart och hjärtat började pumpa på helvarv. Regnet gjorde ingenting. Det var bara gott att få lite svalka mitt i all outhärdlig värme. Mitt under allt kaos tappade jag tidsbegreppet men jag antar att det hela var över på en halvtimme. Vi hade samling direkt efteråt där alla fick beröm för gott arbete, men där Joleif även bad oss att tänka på till nästa gång, att man kan även bli för många personer på en tamp. När allt var över och jag återgick till min backistjänst möttes jag av ett nytt kaos då alla skulle styrka sig med försenad lunch. Det blev till att rusa runt som en jagad hare och panik-köra diskmaskinen. Efter att vakten var slut hade Jesper, våran snickare, en mycket intressant föreläsning om byggandet av vårat skepp. Respekten för det här projektet bara växer och växer ju mer man förstår hur mycket tid och arbete som har lagts ner för att få ihop det här bygget. Jesper ber oss att begrunda att många människor har lagt ner hela sitt liv under ca. tio års tid på att färdigställa detta projekt. Och många av dem visste från början att de aldrig skulle kunna följa med på själva seglatsen på grund av diverse förhinder. De har gjort det för att vi, jungmännen och besättningen, ska kunna få hedersuppdraget att föra detta skepp till Kina. Jag ryser bara vid tanken och så fort jag hör detta så vet jag; att om det hade hjälpt så hade jag gärna bytt ut min plats så att en av dessa människor hade fått chansen att få segla i stället.

Dennis Isaksson, Jungman.

Befälsdagbok 4  juli 2006

Åter med kurs Jakarta! Dagen började som övriga dagar sedan vi lämnade Jakarta med vind in akterifrån och god gång norrut enligt plan. Bramseglen hade slagits ut i gryningen, rutinerna i vaktlagens sysslor förefaller nu sitta och alla är väl sysselsatta. Vaknade som vanligt vid 6-snåret, på däck vid halv sju för den första koppen the eller kaffe och möjligheten att i lugn och ro studera väder, vind och sjö. Snabbtitt på instrumenten för att få pinfärsk information om kurs och fart. Tid för litet stilla kontemplation över seglatsen, vad dagen skall erbjuda, vad som skall utföras, annat ditt och datt. Gradvis ses de vakna som sovit på sundeck och väderdäck, långsamt packar de hop sina hängkojer eller liggunderlag och lakan eller filtar och vandrar nedåt i fartyget. För dem börjar ännu en dag. För vaktlaget, som gått på vakten kl. 04 är passet istället snart slut. Litet trötta gör de klart sina sista sysslor innan de får gå av och äta frukost.

Öppnar läkarmottagningen klockan 8 genom att ställa upp dörren, tända och starta journaldatorn. Ingen kö av patienter syns. Kan således fullt sanningsenligt rapportera hem till Västra Götaland, där så mycket arbete nu gjorts och görs för att korta vårdköer och uppfylla vårdgarantier, att även mottagningen ombord på Götheborg är köfri. Åtminstone för närvarande. Klockan 09 har fortfarande ingen patient dykt upp. Tolkar detta som att det allmänna hälsoläget håller på att förbättras. Eller vågar ingen gå till doktorn? Eller, ännu värre, kanske ingen har lust att gå till just denne doktor? Hemska tanke. Naturligtvis måste det vara hälsoläget som förbättrats. Starten på etappen från Jakarta till Guangzhou har ju bjudit på fina undanvindar och liten sjö, så sjösjukeproblemen blev inte så farliga. Klarade mig själv med ett par Postafen. Kändes skönt, brukar annars ofta bli rejält sjösjuk på väg till Skagen i egna segelbåten om det guppar litet.

Däremot har magsjuka med diarré som främsta symptom varit tämligen utbredd. Många var sjuka redan vid avfärden från Jakarta, så tveklöst fick vi med en del smittämne ombord redan från start. Hur undvika sådant? Med 33-35 graders fuktig temperatur i skansar, hytter och toiletter, och betydligt högre temperaturer än detta i byssa och en del andra utrymmen, så bör förutsättningarna för bakterietillväxt vara närmast ideala ombord. Bakterierna kan ju knappast må bättre, nästan lika bra som i de 37 graderna i tarmen. Och vi lever tättbefolkat, med gemensamma hygienutrymmen. En utmärkt förutsättning för smittspridning. Motmedlet är som alla vet hygien, hygien, hygien - för att undvika spridningen. Handhygien är den viktigaste åtgärden. Noggrann handtvätt efter toilettbesök, följd av handsprit. Separata toiletter för dem med lösa magar. Avtorkning av alla toiletter med desinficerande lösningar. Täta handduksbyten och handdukstvätt i 90 grader. Inga sjuklingar i byssan och i nära kontakt med mat som skall serveras till andra. Så litet exposition av mat utanför kylförvaring som någonsin möjligt. Med denna regim, som jag tror alla efter förmåga försökt efterleva, verkar antalet med symptom nu sakta vika. Även om vi faktiskt fortfarande har ett och annat ny- eller återinsjuknande, vilket tyder på att vi inte lyckats häva smittspridningen fullt ut. På vägen har några också fått behandlas mer aktivt. Alltså inte bara med råd om att dricka rikligt, gärna salt/sockerblandning. Utan i en del fall också med stoppande medicin, och t.o.m. antibiotika när symptomen inte ville släppa.

Värmeproblemen kommer förhoppningsvis till en lösning framöver, genom förbättringar av fartygets ventilation. Mycket kan vinnas på detta, inte minst ur trivsel-, hygien- och arbetseffektivitetssynvinkel. Hoppas det går att arrangera! Dagens händelse, so far, har annars varit den åskfront som vi sånär lyckades manövrera oss ifrån men som ändå till slut drog in över oss. Innan den kom hade vi åska på avstånd och stabil akterlig vind. Sedan först skiftande och minskande vind, så några kraftiga byar, häftigt regn och några intensiva åskknallar. Vaktlaget förstärktes med fler man på däck, maskin drogs igång för att stötta manöverförmågan, seglen gigades och ... här tar min kompetens i ämnet slut. Vad gjordes egentligen? Och i vilken ordning skulle det göras? Vilken logik skulle följas? Jag förstår att vi behövde följa vinden och få in den åtminstone akter om tvärs. Vilket för en stund gav oss en kurs tillbaka mot Jakarta. Skulle historien från ursprungliga Götheborg alltså upprepa sig? Så blev det nu inte. Och ett utmärkt jobb föreföll ha gjorts ombord. Att man börjar reva uppifrån och ned och akterifrån och förut, för att bättre bibehålla styrförmågan, tyckte jag mig snappa upp. Correct? Men det finns förstås mycket mer att veta och tänka på i en situation som denna, en squall med vindbyar, snabba vindskiften, regn och usel sikt. Vore mycket spännande att få en systematisk genomgång av förloppet, vilka komponenter som skall beaktas, vad som skall göras, av vem och i vilken ordning, vad som var bra och vad som kunde blivit ännu bättre. Så skall jag försöka vara till mer praktisk nytta nästa gång något liknande händer.

Efter ännu ett mästerverk från byssan, idag ugnsbakad falukorv med potatismos, dags för kvällsunderhållningen. Jesper beskriver den varje gång lika spännande första resan som det innebar att bygga Götheborg. Jag ser gärna om den föreställningen igen.

South China Sea 2006-07-04
Med vänlig hälsning
Robert Sinclair Fartygsläkare Jakarta - Guangzhou
Ostindiefararen Götheborg