Jungmansdagbok 21 juli 2006

Fira i gårdingar, hala i fall, babord dikt, god vakt, och mycket mer kan vi nu lägga bakom oss. Nu är vi framme i Kanton eller Guangzhou som vår kinesiska skeppskamrater säger. Vid tangentbordet idag sitter Martin Wallin som ska avsluta jungmansdagboken för denna etapp. För 23 dagar sedan så kastade vi loss från Jakarta och resan norrut har varit spännande på många sätt. 76 besättningsmedlemmar har jag haft möjlighet att lära känna. Alla har olika bakgrund men en sak har fört oss tillsammans och det är seglingen och intresset för Götheborg. Arbetet på däck har ibland varit tungt då segel ska hissas eller beslås. Men tillsammans så har vi löst hårt arbete och haft väldigt kul samtidigt. Under däck så har det varit olidligt varmt och 36 jungmän har samsats i den förliga skansen. Inte mycket utrymme för varje individ men hänsynen och toleransen har varit stor. Många har varit dåliga, framför allt i magen, och då har vakten funnits där för varandra och hämtat vatten eller ett knäckebröd till sjuklingen.

Seglingen har gått väldigt bra hela vägen och efter en dryg vecka blev vi utsatta för en utmaning. Vinden tilltog under kort tid och ändrade riktning i samband med ett regn. "Alle man på däck" och då visar besättningen sitt yttersta då det snabbt kommer uppspringande jungmän och befäl som bemannar tamparna. På kort tid så fick vi ner segel och situationen under full kontroll. Under resan så passerade vi ekvatorn och större delen av besättningen fick träffa Kung Neptun för första gången, men det kan man inte beskriva på ett rättvist sätt utan det måste upplevas. Det var först när vi kom till Pärlfloden som jag började känna historiens vingslag. Under resan upp för Pärlfloden så tänkte jag mycket på hur det måste ha känts för besättningen på Götheborg 1744 då de seglade upp för Pärlfloden. Vilken känsla det måste ha känt över att komma fram. Idag så fick jag den känslan då vi lämnade den sista kajen för att segla över floden till där vi ligger nu och kommer att ligga en månad framöver. I morse så purrades vi som vanligt vid 0645. Frukosten serverades mellan 0700 och 0800. Gröt, yoghurt, bröd, pålägg, kaffe och apelsin juice. Klockan 0800 så var det uppställning runt kapstan för genomgång av schemat för dagen samt arbetsfördelning. Vi sträckte upp stag och vant efter gårdagens hissning av masterna.

Efter lunchen som bestod av rester så hade vi åter igen en uppställning runt kapstan, för en sista genomgång av eftermiddagens segling över floden. Vid 1430 började däcket fyllas av gäster med kungen och drottningen i spetsen. Det var mycket som skulle ordnas i sista stund, man kan inte förutse allt men det flöt på. Kineserna har byggt en segelbåt som liknar den som Götheborg möttes av 1744. Vi gjorde sällskap över floden och när vi närmade oss kajen så sköt vi åtta skotts salut. Mottagandet på kajen var storartat och kungen fick sätta sina fötter på röda mattan när han steg iland. Musik spelades och det var fullt med utklädda människor som drakar, lejon ja till och med Pippi Långstrump. Det finns en stor scen på kajen och där kommer Timbuktu spela ikväll vilket hela besättningen ser framemot. Kan man tänka sig ett bättre avslut på en segling och med detta så lämnar jag Götheborg för att flyga hem till Sverige. Tillbaka till vardagen men minnena finns kvar. Jag hoppas att alla er som har följt resan har få lite av den känsla som vi ombord känner och den glädjen av att vara framme. Ett stort tack till alla skeppskamrater för en härlig segling, vi ses igen i Sverige.

Martin Wallin

Befälsdagbok 21 juli 2006

Drömmarnas mål Guangzhou. Vi har nu lärt oss namnet. Det vi tidigare kallat Kanton, målet för expeditionen, fysiskt och geografiskt. Likaväl som mentalt. Målet för visionerna, drömmarna, förhoppningarna. Alla planer, allt arbete, alla investeringar och alla kostnader. Alla skratt, en del besvikelser, alla framsteg, ett antal bakslag, all ihärdighet, alla konflikter, all förbrödring. Framme. I tal och skrift framhålls inte sällan att ett antal korpar kraxat på vägen. Det går inte. Hon kommer inte att kunna segla. Det kommer aldrig att fungera. Det förstår väl var och en att det inte går att ta sig med ett museifartyg till Kina. Men nu är hon inget museiföremål. Utan ett i högsta grad levande fartyg, kanske ett av de mest levande vi kan föreställa oss. Ja kanske det mest vitala, mångfacetterade, sammansatta och fascinerande av dem alla. Ett Fartyg. Många, många själar.

Och så är hon nu framme vid målet, och idag, just idag, manifesteras detta med det definitiva, officiella, slutliga mottagandet. Och välkomnandet. Efter de sista finjusteringarna, den sista putsen och översynen lade vi ut för den korta, men symboliskt oändliga, färden fram. Jag tror att ett antal av oss mindes El-Ingvars ord, riktade till det sjätte benets jungmansbesättning och några av oss andra, från samlingen på AMF4 i Göteborg innan avresan till Jakarta. "Tack", sade El-Ingvar, "tack för att Ni seglar fram henne, seglar fram henne åt alla oss som byggde henne". Starka ord, som nog ingen av oss som hörde dem någonsin glömmer. Det är förstås vi som skall tacka. Tack till Er alla, Ni just idag i rampljuset och Ni i skuggorna. Ni som gjorde det möjligt och lät oss vara här och nu, ombord på Henne, med ett par kabellängder fram till målet. I denna stund hade jag inte velat vara någon annan stans i hela världen.

Mottagandet blev ett välkomnande. Enligt protokollet, tillika ett strikt sådant. I kraftig värme och sol, sol precis som vid sjösättningen, dopet och avseglingen från Göteborg. De svenske anförda av Hans Majestät Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, först ombord, så över landgången och sedan på kantonesisk mark. Välkomsttal. Svarstal. Uppträdanden till Götheborgs och Sveriges ära. De kinesiska lejonen dansade, musiken spelade. Och så det finaste av allt, de kinesiska barnen. Otroligt drillade, små flickor i klänningar som sprakande färgexplosioner, blivande kinesiska mödrar, forskare, politiker, affärskvinnor. Små pojkar med rakade huvuden, mörka målade ögonbryn och blanka svärd som dansade, hoppade och fäktades enligt åldrigt mönster, omtumlande för en västerlänning. Blivande kinesiska fäder. Kinesiska flickor och pojkar, unga kvinnor och unga män. Om deras symboliska, men med sådan energi, disciplin och vilja framförda dans och kamp på scenen omsätts i ekonomi, vetenskap och politik framöver kommer vi att få skåda en annan världsordning. En helt annan värld. Vi som är här, idag, anar den redan. Vi t.o.m. ser den här och nu framför våra egna ögon.

Bekräftelsen att vi upplever något sjusärdeles kommer på kvällen. Då våra kinesiska värdar, tillsammans med Kungen och Drottningen med följe, återvänder för aftonens galaföreställning. Med Götheborg i fonden, som det sköna smycke hon är. Belyst som en operaprimadonna på en världsscen. Aftonens galashow kan börja. Sång, dans, och akrobatik. Massverkan. Färgsprakande, fantastiskt och öronbedövande. Disciplinen finns där, alla de mängder av artister vi får se måste ha tränat, tränat och åter tränat. För att få sina smidiga, muskulösa och slanka kroppar och erövra de rörelsemönster de nu kan visa oss. För att ständigt komma ytterligare ett steg till, för att bli bäst bland de bästa. Samtidigt finns glädjen där. Skrattet ständigt närvarande. Så fort det blir en paus vill alla bli fotograferade tillsammans med oss, vi blir uppvaktade och får skriva autografer som världsstjärnor. Fr.a. om ens vita skjorta har galoner på axelklaffarna.

Det slutliga crescendot, finalen, betygelsen som bekräftar Guangzhous syn på Guangzhou och Kina och, hoppas vi, också på Götheborg, Göteborg och Sverige. Ett fyrverkeri över Pärlfloden, över staden, över våra huvuden. Närmast också över ens förmåga att upp- och omfatta. Raketer, solar, laserljus, krevader och neon i en, av mig, aldrig tidigare skådad mängd, kombination och massverkan. Hur kan de styra ett helt område, ett avsevärt flodavsnitt mitt i en jättestad, så att krevaderna av raketer kan skjutas upp kontrollerat till musik och färga en hel himmel i idel nya kulörer. Det är ofattbart.

Så är det över. Omtumlade återvänder vi som suttit på landbacken till vårt fartyg, talar med kamraterna som sett skådespelet från väderdäck, soldäck och riggen. Talar om vad vi fått uppleva. Vårt fartyg är framme. Vi är ett antal som fått vara här, på plats. Många, många andra har varit med i tanken och många, många där hemma, i Kina och annorstädes kommer att glädjas och förundras över bilderna som kommer att kablas ut för att berätta historien. Och samtidigt, just i denna stund av ankomst, börjar en annan, och ny, historia.

Robert Sinclair,
Fartygsläkare