Jungmans dagbok 26 april

På vårt elektroniska sjökort anges tiden som vi antas ha kvar till målet om vi håller samma fart som vi har just nu. I början kunde denna tid variera mellan ungefär tre veckor och ter månader. Nu har vi seglat ungefär två tredjedelar och tiden varierar allt mellan en och maximalt tre veckor. Hur som helst så kommer vi om inget helt oförberett händer, att vara framme innan 13 maj då vår ankomst är beräknad. Det märks på folk att vi börjar närma oss. Tre veckor är för många en lång seglats men har man som vi har, varit på väg i snart fem veckor så känns det ändå som att vi kan börja räkna dagarna ombord. Samtalen börjar allt oftare handla om vad man skall göra när man kommer hem, vad man skall hinna se under sina fyra dagar i Australien, vad man skall äta på första middagen i land, hur första ölen kommer att smaka, hur det kommer att lukta när man tar den där efterlängtade promenaden över ängen hemma, hur skönt det kommer att vara att få sovmorgon osv osv. Varför inte bara finna sig i och njuta av att varje morgon kunna ha världens finaste havsutsikt, kunna se albatrosserna dyka, få nybakade kakor varje dag klockan tre eller känna 17 m/s trycka på i alla segel? Men i och för sig, det är skönt på något sätt att kunna längta. De saker man längtar efter betyder ju något extra. Hela denna resa, från Göteborg ner till Kapstaden, via Port Elisabeth och till Fremantle är fylld av upplevelser som vi alla kommer att minnas resten av våra liv. Vi kommer nog alla att längta tillbaka. När vi sitter på jobbet, i föreläsningssalen eller står i matkön på ICA kommer kanske någon speciell doft eller ljud påminna oss om våra dagar är ombord. En mörk, blåsig höstdag kommer vi att längta ihjäl oss efter lite härlig solig segling. När vi sitter där på ålderdomshemmet i våra rullstolar kommer vi nog att le av tanken på den där natten då vi slet fem timmar i riggen med att reva segel. Den här seglingen kommer att lämna livslånga spår, även om den tar slut om kanske tre veckor så kommer den på sätt och vis alltid leva kvar hos oss alla genom våra minnen.

Lisen Lindgren Sjöberg, jungman i styrbords vakt och GP´s bloggare

Befälsdagbok 26 april

Idag har vi haft mycket växlande väder. Ena stunden skiner solen och andra stunden regnar det - typiskt aprilväder! Ena stunden seglar vi i 7 knop andra stunden 3 knop. Hur som helst så har vi haft underbar undanvindssegling de senaste dygnen i lätta västliga vindar. Som jag nämnde i min tidigare rapport är en av grund idéerna med detta projekt att på nytt återvinna gammal och glömd kunskap. Denna princip försöker vi även tillämpa på fartygets navigering. Ytterligare ett exempel på en gammal navigationsmetod är dödräkning och pinnkompassen.En pinnkompass är en träskiva där övre delen ser ut som en kompassros och undre delen ser ut som en tabell. Man kan se pinnkompassen som ett anteckningsblock. Varje timma, dygnet runt, loggas fartygets fart med hjälp av skäddloggen och kompasskursen avläses. I min tidigare rapport beskrev jag hur skäddloggen användes. Den avlästa kursen markeras med en pinne på pinnkompassens kompassros och farten markeras i tabellen. Efter fyra timmar läser styrmannen av värdena från pinnkompassen och skriver in dem i loggboken. Kl 12 varje dag summeras alla dygnets mätningar och man får fram en ny position. Metoden kallas dödräkning och användes av Götheborg på sin resa till Kina. Tyvärr blir positionsfelet allt större och större ju längre tiden går. Vi kommer att pröva denna metod och en pinnkompass är just nu under tillverkning. Det skall bli kul att se hur stort positionsfelet är jämfört med vad GPS:en visar. Mer om gammal navigering kommer längre fram.

Mikael Hägg Mastskeppare Götheborg