SOIC

Jungmansberättelser

Läs om hur tidigare jungmän upplevt livet ombord!

30 juni 2009

Direkt efter att vi kastat loss förtöjningarna i Fredrikshamn kastades vi in i kriget mot dansken med Tordenskiöld i frontlinjen. På kajen stod flera tusentals förväntansfulla danskar. Danskarna vann slaget, men eftersom vi befann oss i Danmark var givetvis slaget redan uppgjort.

Vaktlag Babord ansvarar för 8-12 passet, dag som natt, vi är 17 personer varav 15 jungmän. I vaktlaget ingår vice mastskeppare Josephine och mastskeppare Maja. Vår styrman heter Anders, han ger order om vilken kurs vi ska hålla och vilka segel som ska sättas. Vi styrs under ett rullande vaktsystem som kallas för BURRF och står för Brandvakt, Utkik, Roder två, Roder ett och Frälsarkrans. Fem personer står post och två är utsedda till Backis och hjälper köket med diverse sysslor. Resterande besättning i vaktlaget utför bl.a. seglingsmanövrarna, underhållsarbeten, utbildning och arbete med rep.

Första dagen blev vi förbiflugna av två Viggenplan, en på varje sida av skeppet försvann i horisonten, Color Line tog en omväg och strök oss i aktern, fiskefartyg som är nyfikna kommer nära. Det märks tydligt att vi väcker en viss uppmärksamhet när vi sakta glider fram ute på Skagerrak.

Vi har övat isättning av m.o.b (man over bord) båten – en gummibåt som ska sjösättas på tre minuter och det krävs lite övning innan tiden sitter. Under underhållsarbetet av skrovet användes en dammsugare som av någon underlig anledning hamnade i vattnet och övning av m.o.b-båten var ett faktum. Efter en stunds letande lyckades räddningsmanskapet rädda dammsugaren från att gå i kvav.

Klättring står på den obligatoriska agendan för oss jungmän, många duktiga erfarna klättrare slänger sig lätt upp för riggen medan andra, inga namn nämnda, visade sig vara nästintill skräckslagna, men skam den som ger sig. Tillslut satt den och känslan att sitta uppe i riggen och blicka ut över havet är helt magisk.

En stor eloge till kockarna som serverar oss god mat och fika med jämna mellanrum, vilket håller blodsockret och humöret på en jämn och hög nivå.

Vi har nu varit påmönstrade i fyra dagar och vädergudarna har gett oss svaga brisar och höga temperaturer både i luften och i vattnet. I morgon anländer vi Sandefjord och förväntas ett varmt välkomnande av den norska sommarstadens invånare. Sedvanligt skjuter vi salut för att ingen ska missa vår ankomst.

Innan vi gick på kvällspasset denna fantastiska kväll fick vi skönsång och gitarrspel, kan man ha det mycket bättre…

Jungmännen Kaj och Camilla

 6 juni 2007

Nationaldagen avslutades i går med många roliga händelser. I strålande väder vände vi återigen genom vinden och vi börjar nu bli fenomenala på att slå med vår fullriggare. Vi ligger och kryssar i sundet mellan norska Sörlandet och Jyllands nordvästkust. Fem meter per sekund ostlig bris, ingen sjö och klar sol men trots det kallt i vinden.

Värmen fick vi dock upp rejält på kvällen då Jo Leif ledde danskursen till ackompanjemang avLisa som med röda midjelånga dreadlocks spelade nyckelharpa. Inte lätt att lära sig på ett lutande däck där man dansar runt det stora gångspelet som ständigt behagar att stå i vägen. Men det var medryckande och roligt. De andra herrarna i min ålder drog sig anspråkslöst tillbaka men jag ställde upp för att antalet kavaljerer inte skulle bli för litet. Så generöst eller hur? Inte illa att få dansa med Sofia, Linda, Anna, Marie-Louise och alla de andra till nyckelharpans gungande polkatakter. Kvällen avslutades med att alla hurrade för Sverige och även våra norrmän Lotte och Jo Leif stämde in. Extra pikant att vi var bara 10 sjömil från norska kusten och väl bevakade av en norsk militärkryssare.

Efter några timmars sömn var det dags för nattpasset och vi slog igen. Rena matchracingtakterna till synes. Dock hängde skuvblinderået upp sig och vi slet i två timmar efter stagvändningen i halvmörkret med att få ordning på det och blindan och uthalet och inhalet till klyvaren och racken till skuvblinderået och gajarna och lovartsskotet till skuvblindan som trasslat in sig i fockhalsdäverten. Ja ni vet precis vad jag menar.

Innan läggdags klättrade jag och Stellan Mjärdner upp på stormärs plattformen och avnjöt gryningen och morgonrodnaden in över Bohusländska kusten som än så länge inte ens kan anas bortom horisonten.

Jungman Per Westlund

10 februari 2007

Jag är en jungman. Ett vackert väsen bland många andra lika. Smutsig, svettig och loppbiten med lite ont i magen efter tio dagar i Indien. Mycket tillfreds över att var ute till havs igen och helt utan längtan att mönstra av. Ibland väldigt, väldigt förvirrad snubblandes över tampar, letandes efter gigtåg under den kolsvarta nattvakten. Grym på att hala, slacka, beslå och hålla i brassar utan att släppa. Ett väsen som verkligen kan den ädla konsten att avnjuta kaffe på däck i solnedgången och alltid lika utsvulten och sugen lagom till det stundande trefikat.

Oftast ganska hänsynsfull och trevlig i lilla skansen och med en ständig längtan efter en ny fläkt eller en redan uppspänd hängkoj vid läggdags. Alltid taggad till tänderna att gå på vakt med aldrig så trött som efter en frivakt. Sugen på söndagsunderhållning, kaffe kaka och mer vind i rätt riktning. Relativ skicklig på att smyga med smutsiga fötter på soldäck utan att väcka någon som inte vill bli väckt och ganska bra på att inte smälla hårt i dörrar. Mestadels iklädd fräsiga SOIC-kläder och med tjära upp till armhålorna och hårda händer, men nöjd i alla fall.

Ett väsen som alltid har tid för en pratstund under säkerhetsronden och gärna hämtar lite vatten till en bättre behövande. Någon som faktiskt är väldigt nöjd med att vara här. Jag är en jungman.

Jungman Karin Lindquist

Ansökan

För närvarande har vi inga seglingsetapper öppna för ansökan!

Har du en fråga?

Skicka ett mail till application@soic.se

Built by Hotbox Studios